Mjölby - Hästholmens Järnväg, med bygdehistoria

[SWJ]

Mkt intressanta miljöbilder. Att få ta del av alla dessa fyndiga samt välskrivna
historier runt omkring bilderna och MHJ är ett stort och sant nöje.
Tommy (SWJ)

[Johan Molin]

Möjligen fick stinsarna lite väl stort utrymme på förra sidan. Men vi återkommer till den verklige stinsen: Mannen i Väderstad som är gift med Viola, contessa in spé, di Melanzane!

[Johan Molin]

En stins som dock verkligen tappade greppet var stationsföreståndaren i Hästholmen (järnvägsstationen alltså, inte hamnen - där var det hamnfogden som styrde och ställde. Senare förenades de båda i en och samma person). Inför den massiva anstormningen av tre t.o.r.-tåg dagligen på MHJ och fyra dito på FVÖJ klagade han högljutt att "Här kommer ju och går tåg hela tiden överallt". Det finns goda minnesbilder som stöder denna historia.

Däremot är det nog en skröna, som inte kunnat beläggas i officiella dokument, att han ville försöka få de livligast anlitade eftermiddagstågen på respektive järnväg indragna, de som skulle hämta och lämna passagerare från respektive till ångaren TRAFIK. Han tyckte att passagerarna på dessa tåg var "alldeles för uppspelta och koncentrerade sig inte tillräckligt på att åka tåg". Det hävdas t.o.m. att i sin "högdragna" position som stationsföreståndare ville han "bannlysa" dessa passagerare.

Troligen blev han inspirerad till detta av Första Vatikankonciliets beslut år 1870, som efter önskemål från påven Pius IX beslöt att när påven uttalar sig i trosfrågor är han alltid ofelbar och behöver ingens godkännande för detta. Det hävdas t.o.m att när han (stinsen alltså, inte påven!) slängde av passagerare som var för "glada" och dessa ville veta varför svarade han dem bara "Tihihi!"

Å andra sidan är ovanstående helt säkert bara en skröna, för något liknande skulle ju aldrig kunna hända i verkligheten.

Det som faktiskt hände var att traktens musikant Adolf Fredrik (med klassiker som "Wilhelmina ifrån Kristina", "Om jag var en rik man", "Måne-ån" m.fl. odödliga kompositioner i sitt bälte), även skojade med denna stationsföreståndare i en lokalrevy i Väderstad (blotta tanken ... ) med följande lilla melodi, som givetvis även den blev shanghaiad för ädlare syften:

http://www.youtube.com/watch?v=JDCgNx0h5rQ

[Johan Molin]

Omfattande banarbete pågår f.n.
Georg Sand med sitt lok MHJ 3 har parkerat arbetståget på plats. Ingen syns dock till, troligen är det fikapaus inne hos stinsen.

Tegelbrukarn själv, Karl Eriksson tittar dock nyfiket ut bakom staketet till "stationsparken".
Mer om Bosgårds tegelbruk senare. Karl Erikssons personhistoria kan dock vara värd att berätta.

29-åriga Karl Eriksson fick sitt förnamn efter farfar Carol, med efternamnet Silbernase. Släkten var ätteläggar till Karl XII:S beryktade Vallacher-regemente, det förband han höll kärast av alla, rekryterat i Polen som lätt kavalleri nästan innan sådan var uppfunnet utom hos kosackerna. En pinsamhet för nutidens sverigedemokrater är att detta regemente, som som sagt Kalle dussin värderade så högt, blev medsläpat till ett Sverige, där fortfarande det viktigaste språket var tyska, och vars ätteläggar senare blev kallade "Resandefolket" eller mera vanvördigt; tattare.
Huruvida den ursprungliga släkten Silbernase hade något med Tycho Brahe att göra är osagt, namnet till trots hade flertalet av släktens medlemmar alldeles egna näsor. Däremot tyckte pappa Erik att tiden var mogen att dumpa sina släktklenoder överbord för att kunna anpassa sig till det svenska samhället. Och från jordbrukaren Erik Karlssons försök att uppfylla bibelns bud om att uppfylla jorden uppkom 1 son och 9 döttrar, sonen givetvis sist i syskonskaran, då det var honom det var viktigast att avla fram.
Sedan Karl Eriksson gjort sina lärospån hos storbönderna i Östergyllen, kom han efter branden av Bosgårds tegellada 1909 att överta rollen som tegelmästare, endast 29 år gammal. Men då hade han redan hunnit stifta mycket bekantskap med tegelbränning, och ådagalagt stor färdighet i att kunna bedöma en ugns temperatur genom att bara glo ner genom klockorna på teglet som låg därnere.

Arbetsstyrkan bestod i mångt och mycket av "dagverkare", en titel bakom vilken dolde sig allahanda drivvedsexistenser.

Här ses för övrigt Karl Eriksson i samspråk (eller snarare uppställd för fotografi) med en av traktens mera kända vandringsmän; Gustaf Arthur Hermansson, 32 år gammal. Född i Linköping i S:t Lars församling, yngsta barnet i en kull av nio. Vid 16 år ålder blev han föräldralös och lämnade då sitt linköpingshem för att arbeta som dräng på diverse ställen, med sista fasta adress Kulla Kornettgård i Flistad 1899. Därefter blev mannen yrkesluffare, men som han var stor och stark hjälpte han ofta till med diverse arbeten mot mat och logi. Förväntades han stanna för länge stack han sin väg. Och likt Orsa kompani lovade han aldrig något bestämt, "kommer ja´ inte på hö´t så kommer jag på gössla" var ett av hans favorituttryck. Han var mycket renlig av sig, och även på sin ålders höst, när benen spritte i honom och han inte kunde sitta still på ålderdomshemmet kom han alltid tillbaka på torsdagarna, för då var det bad.

Gustaf blev lite av luffar-kändis, t o m filmad av blivande Östnytts reporter Larz-Thure Ljungdahl i en TV-dokumentär 1964. Således för en gångs skull ett alldeles verkligt original, "livs levande" är väl tyvärr lite felaktigt. Men nog hade det varit kul att få prata med honom!

[Stefan Jönsson]

Arbetståget sitter som en smäck!

[Johan Molin]

Ska man vara petig så är det inte många rätt där egentligen ...

Tegelbruket tillhörde från början Mistelås gård med anor från 1820-talet. Viktigaste produkten var rörtegel för all täckdikning men även murtegel tillverkades.. Ringugnen eldades på en gång om året, och sakta fick värmen sprida sig motsols från ugn till ugn (smokning) tills värmen var tillräcklig för att elda på nästa ugn till 960 ° värme. Den östgötska leran låg på ett djup motsvarande c:a 110 m över havet och härstammade från istiden.

Massiva mängder trä, spån och flis gick åt för att elda med uppifrån i de så kallade klockorna. Kol kunde inte användas, och det krävdes en duktig tegelmästare för att kunna titta ned genom klockorna och se hur varmt det var inne i ugnen. Närheten till sågen var därför avgörande, och arbetskraften var delvis gemensam, tillfälliga hjälpare som beroende på årstid grävde lera på somrarna eller fraktade timmer på vintrarna. Gårdarnas drängar hade styvt göra, och på det viset blev båda verksamheterna en sorts lantbrukskooperativa verksamheter.

På övervåningen torkades tegel med hjälp av värmen från ugnarna. På somrarna kunde tegelladan användas.
Värmen lockade till sig luffare, och oftast fanns en överenskommelse mellan tegelarbetarna och dessa. Luffarna hjälpte understundom till, och hjälpte till att övervaka att inte brand uppstod, något som var ganska vanligt (Bosgårds tegellada hade brunnit 1909, men som oftast byggdes den bums upp igen).

Luffarna var tusenkonstnärer, bland annat den konstnär som ritat upp ett helt landskap med krita på en vägg i övervåningen (eller om det nu var Heby norr om Mälaren, men nu är min sanning den enda giltiga i MHJ-tråden!). Likaså Bolle och givetvis Harry själv...

Bosgårds tegelbruk i Väderstad då?
Tja, visst producerades byggnadstegel (det hävdas att konsten att göra fyrkantigt murtegel introducerades i Sverige av munkarna i Alvastra kloster), men framförallt var det täckdikningsrör som behövdes på landsbygden. Denna produktion var till en början av mer lokal karaktär, men så småningom "exporterades" tegelrör från Väderstad så långt bort som till VVS-folkets förlovade hembygd i Örebro.
På 1940-talet blev konkurrensen övermäktig och tegelbruket slog igen.
Gammal bild, stationshuset på fotografiet var endast ett "förslag".

Och visst, jag har inte orkat producera all denna urologiteknologi i tegel från scratch, känns som tiden kan användas bättre, så detta är i själva verket import från Harburn Hobbies. Och alla ser givetvis bums att rören är i skala 00 ...

[Johan Molin]

Drängen Julius på Mistelås gård och hans Erika börjar dagen med att lasta mjölktunnor som Julius därefter kör iväg till mejeriet.
Julius var något av traktens lokala "budfirma" och väntetiden mellan att leverera fulla mjölkkärl på morgonen och hämta tillbaka de tomma senare på dagen kunde fyllas med allehanda sysslor, leverera ut styckegods från godsmagasinet i Väderstad, äta rökt sik och ta en pilsner med fiskarena i hamnen, frakta stinsdotter Anna-Greta till sina kompisar mm mm.
Julius och pigan Erika är väl på sitt sätt ett par, men har aldrig gift sig, och har inga barn tillsammans (långt in på 1900-talet står det att läsa i almanackor att Sverige har den högsta andelen "oäkta" barn i Europa. Så småningom byter man ut ordet oäkta till "barn utom äktenskapet" vilket väl var något bättre. Alla småttingar jag stött på i livet har varit alldeles äkta barn...). Nuförtiden (sedan tidigt 1980-tal) räknar man inte sådan statistik alls längre.

Bilden visar att det står en ask i kohagen. På gården vet man att berätta att trots sin inte alltför imponerande storlek påstås den ha stått där "sedan tidernas begynnelse".
Det finns de som känner en viss oro över att asken har en tendens att skifta i rött framemot sensommaren.
Till yttermera visso är Erika vid mjölkbordet medlem av Verdandi, och tycker det är skamligt hur samhället behandlar sina utstötta i fattigstugan, mor och dotter Dagmar och Dagny. Som medlem i en förening som lastar en börda för dryckenskapens förbannelse på samhället snarare än på individen betraktar hon sin husbonde med en viss oro när han kommer hem på kvällarna efter sina "bunkringsturer". Oscar har dock alltid skött sina sysslor exemplariskt och på det hela taget varit en god husbonde, utan sin pappas koleriska utbrott.
Mistelås egen norna bekymrar sig dock föga över askens röda färg.

[Johan Molin]

Grishuset, misstänkt likt ett likadant från Fredriksdal i Helsingborg, med ett tappert försök att ritsa och måla enskilda tegelstenar, efter en idiot-inspiration från Pendon, men i alla fall...

Oskar Nöffe, Napolen, Empress of Blandings, Piglet, Bror Duktig med flera finns här in action.
Möjligen kan tyckas att svinen bor grymt nära boningshuset, vilket nestorn bland tjänstefolket, köksan Wilhelmina, Mistelås egen mrs Bridges, knorrar över!

Wilhelmina kom från Finland, var född 1847 i staden Kristina i Savolax. Farfar hade varit indelt soldat i Savolax Regemente, och kom efter mycket förvirring att delta i slaget vid Juutas under von Döbeln. Efter den ryska annekteringen av Finland som "storfurstendöme" kom Wilhelminas pappa att tjänstgöra i en relativt blygsam kommunal befattning (bland annat administrerande Preobrazjenski-Gardets lokala bajonettförråd...)

Wilhelmina var en företagsam flicka, och tog sig så småningom till Sverige, där hon kom att bli en verklig trotjänarinna på Mistelås, efter att först under några år tjänstgjort som servitris ombord på ångfartyget Örn, som trafikerade hela Vättern, från Askersund i norr till Jönköping i söder.


s/s Örn, legendarisk ångbåt från Vättern. Ersattes 1895 av Motala Express. Såldes när förra seklet var nytt till Kaspiska Havet (!) under namnet Estj.


Wilhelmina betraktades som en "amper" dam, och drängarna på gården gjorde nidteckningar av henne där hon jagar dem med högaffel. Men eftersom hon var en av de få som t o m gamle herrn i huset, Karl, var rädd för, kom hon så småningom att vinna de yngres förtroende på gården. Adolf Fredrik föddes när Wilhelmina var 29 år gammal, och för honom var hon en riktig skyddsängel. Så småningom tecknade den musicerande yngste herrn på gården en visa av henne som han döpte till "Wilhelmina ifrån Kristina". Adolf Fredriks samlade verk gavs ut i ett fåtal exemplar. Sven-Ingvars hittade ett exemplar i en lumpbod under en folkparksturné och fick inspiration till att skriva tvärtom...

På bilden överst i inlägget ses Wilhelmina stå och fundera över vilken av grisarna som blir lämplig hedersgäst mitt på julbordet i år. Kräken kommer glatt grymtande fram mot henne, omedvetna om att det är en dödens ängel de har framför sig.

[Johan Molin]

Mistelås gård, med höns och allt. Wilhelmina har med ålderns rätt en viss suddighet i konturerna. Hon har redan hunnit fylla 63 år.
Elaka tungor i västra Östergötland hävdade att det var hennes gräsligt höga ålders fel att grisarna rymde varje år före jul, men detta är inte ett dugg sant. Denna ampra kvinna höll de svinaktiga bestarna i herrans tukt och förmaning, men innan det blev dags för det årliga julfirandet ville hon besöka sina släktingar i Kristina i Finland. Det var då bevakningen "anpassades till omständigheterna" och husbond Oscar tvingades konstatera att år 2010 års grisrymning fungerade mycket bättre än förra årets. Visserligen rymde fler grisar i år än förra året, men i år "talade alla med varandra" på gården, varför eländet givetvis inte var lika stort som innan. Ännu bättre blev det sedan Oscar bestämt att i Kristinas frånvaro var det inte de andras uppgift på gården att se till grisarna utan detta kunde lejas ut till den lägstbjudande, ungefär som när man auktionerade bort föräldralösa barn förr i världen. Inför detta gjordes givetvis en SWOT-analys.

En grisbonde i Norrköping vann årets upphandling av tillsynen, vilket ledde till lite obehagliga frågor när grisarna väl rymde, och grisbonden uppdagades befinna sig i S.t Petersburg på affärsresa med ett fruntimmer av tvivelaktig reputation. Oscar var klyftig nog att inse att "entre-promenad" som han trodde det hette kanske trots allt inte var rätt lösning på problemet.

2011 var för ovanlighetens skull "klimatet" bättre varför planerna på att hålla grisproduktionen "rullande" fungerade bättre. Oscar Mistelgrens hustru, som var "ovan" vid grisar tyckte att det vore bättre att övergå till ren kreatursproduktion istället. Året innan hade hon bortförklarat grisrymningen med att "man kunde ju fira jul och äta skinka någon annan dag istället". Nu menade hon att det vore enklare för gårdens ekonomi att man åt nötfärs till jul istället för skinka, en upp-prioritering av köttbullarna, och slopande av dopp i grytan. Det grymtas ( ) lite folk emellan att "det var bättre förr". Och då har vi ännu inte kommit längre än till 1910!

[SWJ]

Underbara bilder med alltid lika läsvärda sanningar och skrönor från MHJ.
Tommy (SWJ)

[Johan Molin]

Mistelås har också ett par präktiga oxar, döpta till August och Verner, i åminnelse av Strindbergsfejden.
Här ses den unge drängen Gustaf, som provar ut sina egna förbättringar på Öfverums Djupodlingsplog No 46 C — pris 69 kronor — , avhämtad av husbonn Oscar själv på Väderstads järnvägsstation. Experimenterandet låg i blodet i bygden och skulle så småningom leda till det som i dag är Mjölby kommuns största tillverkningsindustri; Väderstadverken.

Oxarna emellan struntar de helt i vem som fått vilket namn. Bland bönderna är tôcket där akademiskt strunt lika dumt oavsett vem som säger vad. Strindberg va? Skulle han kunna sköta en gård gudbevars? Och Heidenstam då, som hävdat att "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar."? Hur skulle det då gå att sköta en bra gård, om inte pengarna betydde något?

Oxar var i varje fall till omkring 1860-talet populärare som arbetsdjur än hästar, bland annat för att de var inte så kittsliga när det gäller maten, lättare att hantera för outbildat folk, och klarade bättre ärjning i Östergötlands tunga lerjordar.

Så småningom tog hästar överhanden. Det var lättare att spänna vagnen för hästen när man skulle åka på marknad, plogens utkonkurreande av årdern möjliggjorde jordbearbetning på annat sätt och då blev snabbheten viktig. Jag menar, har ni sett något galopp-race mellan oxar?

Gustaf arbetar hårt, men tar det ändå i sin egen takt. Ingen Åby galopp här inte. Deadline är för Värstaborna den tidpunkt när det är dags att plocka fram träfodralet.

[Sture Bylén]

Snygg härv!

[TuveB]

Jag vet ett annat flygplan du ska leta efter till din bana Johan, Bristol Boxkite (licensbyggd Farman).

[1956]

Johan Molin, Mötesspårets egen "Krister Brandt", tack Johan för det!

[Johan Molin]

Det har skrivits tidigare, men upprepas för eventuella nytillkomna:

Den trägne odlaren var inte många som hade läst 1910, huvudsakligen beroende på att John le Carré inte hade börjat skriva något än, av rätt naturliga skäl.

Arbetet med att hägna in kreaturen pågår däremot envetet, påhejat av Oscar Mistelgren som talat om både för Julius, Gustaf och sin son Adolf Fredrik att "Jag har inget att erbjuda er förutom blod, spett och tårar".
Man får röka många pipstopp för att få ihop tillräckligt med uttjänta tändstickor till alla stolparna. De ska dessutom räcka till friholtar till alla båtar (oops! Kom precis på att nybyggda lilla ANNA inte fått några ännu. Måste åtgärdas!).


"Don't fence me in" var inte heller skriven ännu, varför familjen Mistelgren kunde bortse från budskapet.

http://www.youtube.com/watch?v=WLoYFvbR0XY
En inspelning utan vare sig saxofon eller dr-gsp-l!

[Johan Molin]

Vi har ju redan stiftat bekantskap med "monstret på Kyleberg" och den helt sanna historien om när Axel Dickson på Kyleberg, gården han ville göra om till en mönstergård, skaffade sig en ångtraktor med plog, och självaste kungen sade till honom att "nu bet du dig allt i tummen, käre Axel".
Plogen väckte dock stort intresse, och självaste Oscar II kom farandes för att beskåda underverket.

Dicksons traktor var en bjässe för sin tid, och källorna är höljda i dunkel vad som hände med den efter avtjänat 80-tal.
Faktum är att efter att ha stått och rostat i några år på Kyleberg köptes den av Karl Mistelgren på Mistelås, som först tänkt sig att utnyttja den på samma vis som herr Dickson gjort. Den var dock ett otympligt åbäke som krävde mer manfolk än vad som fanns på gården. Drängen Julius som var dräng redan då tyckte att eftersom husbonn jämt var så hög annars var han väl den enda som kunde hantera en så stor helvetesmaskin (han vågade inte säga don efter person, men vi kan ana vad han tänkte).
Karl gjorde ett tappert försök att elda igång den. Det gick alldeles utmärkt och stolt ställde han sig på den för att visa sin kraft att tämja tekniken. Två saker begrep han sig dock tyvärr inte på; att styra och att bromsa. Vehikeln satte kurs rakt fram över åkrar och ängar, rev ner ett antal staket till gårdsfolkets fasa (de visste väl om vilka som skulle bli tvungna att reparera staketen), undvek med nöd och näppe rödsten och Ragnars ek, hade en erbarmlig tur att detta var innan mejeriet byggdes, missade Väderstads godsmagasin med en hårsmån och vinglade vidare för att till slut trött ställa sig att bada framhjulen i Hästholmens sjövik bakom hamnmagasinet.

Vidundret bärgades och släpades hem till Mistelås efter en myckenhet hästar och de båda oxarna Werner och August.
Sommaren 1910 putsade man upp ekipaget och lyckades faktiskt köra till stationen i Väderstad för att visa upp för hugade spekulanter.

Det fanns ett visst intresse från de rikaste av bönderna i trakten, men maskinen var helt enkelt för stor för att det skulle bli ett köp. "Big Dick" som fanstyget också döptes till kallades annars allmänt för "Värstas Fånge". Frågan är bara vad man skulle göra med eländet?

[Johan Molin]

Audhumbla tittar trånsjukt bortåt Tomas, en tjur som tidigare varit ganska tvivlande, men på senare tid blivit utomordentligt tjurskallig i sina grundmurade uppfattningar om världens ordning. Inget utrymme för tvivel längre, eller moderna påfund som att han skulle härstammat från amphioxerna. Han gick mest omkring i sin hage som en fullvuxen kreationist, gladeligen stångandes den som vågade ha andra idéer om tillvaron.

Kvinnomöte. Audhumbla med systrar och medförda kalvar diskuterar om Emeline Pankhursts exempel är värt att ta efter.

I likhet med de engelska kvinnliga rösträttsivrarnas jämställdhetsnit för hundra år sedan vill Mistelås kossor få samma rätt att vistas under Ragnars Ek som tjuren Tomas, helst tillsammans med honom.
Men det är klart att de kan inte kalla sig suffragetter – snarare då suffrakossor... 
De umgås med planer att bryta sig ut och lämna varsin komocka utanför huvudentrén till gården.
I soldiset skymtar Bjälbo kyrka, en klassisk kyrkosiluett på slätten.

[Johan Molin]

Gården har faktiskt en andra tjur också, Otto, döpt av gamle Karl Mistelgren (mannen i svart är Karl, det är Otto som är klädd i brunt), efter den tyske järnkanslern som ju ville lösa tidens problem med blod och järn.

Alvastra klosterruin skymtar i fjärran. Sic transit gloria mundi. Inte ens denna världens högsta potentater, med bannlysningsrättigheter, lever för evigt.

[1956]

De umgås med planer att bryta sig ut och lämna varsin komocka utanför huvudentrén till gården.

Om det hade varit franska kor hade de inte funderat på det...då hade de gjort det!

[Johan Molin]

Är det det Krister Brandt brukade referera till som "mocca de la vache"?

[1956]

Är det det Krister Brandt brukade referera till som "mocca de la vache"?

...möjligen!?

[thorpe]

Bäste Dr Molin!
Hur i hela friden hinner du med att vara: Väktare vid livets port, binda böcker, bygga Vätterns handelsflotta och skriva den östgötska odalhistoriken?
Jag bugar i stum beundran!

[TuveB]

De umgås med planer att bryta sig ut och lämna varsin komocka utanför huvudentrén till gården.

Om det hade varit franska kor hade de inte funderat på det...då hade de gjort det!

Och därefter ställt sig mitt i vägen.

[Johan Molin]

Bäste Dr Molin!
Hur i hela friden hinner du med att vara: Väktare vid livets port, binda böcker, bygga Vätterns handelsflotta och skriva den östgötska odalhistoriken?
Jag bugar i stum beundran!

Det är bara att låta bli att bygga något annat så hinner man resten ...

[Sture Bylén]

Hur i hela friden hinner du med att vara: Väktare vid livets port, binda böcker, bygga Vätterns handelsflotta och skriva den östgötska odalhistoriken?

Min svåger berättade att han ställt precis den frågan till en kille hemma i By socken som är engagerad i precis allting och fått det enkla svaret:
- Jag har valt bort all idrott!
(Där finns det många "sofftimmar" att hämta hem för många människor.)

[Johan Molin]

Doc Emmet Brown har varit i farten tillsammans med Rimbo Grande. Resultatet blev FVÖJ:s NN-vagn 117 som inte byggdes förrän 1916. Att det är ett framtidsprojekt framgår av att

1. vagneländet måste barlastas tyngre, troligen med blytyngder på undersidan, för att inte spåra ut i mina växlar
2. ekipaget är inte märkt ännu (jo i och för sig är det svårt märkt av min fortfarande inte alltför goda bekantskap med min lödkolv) ...
3. vagnen har ännu inte fått några koppel. Jag känner mig tveksam till att åstadkomma den nanometer-precision som behövs för kadee-koppel och inventerar därför f.n. marknaden efter alternativ.

Jag inser att för att få en KÖRBAR smalspårsbana måste i varje fall jag göra avkall på en del av den precision som krävs för att bli uttagen för att få provbygga nästa exemplar av mässingsnyheter i denna spårvidd ...

Men kul är det, ända tills jag kommer på att jag nu har ETT TILL av vagnskrällena att bygga! Samt ett stort antal N-vagnar för smalspår från HNJ Verkstad! Och diverse personvagnar anno dazumal ...
Ojojoj, som Göransson sade.

[Johan Molin]

Ser dessutom att jag inte målat nederdelen av stolparna ännu.

Efter mycket funderande, och inte minst det faktum att de koppel mina hittillsvarande smalspårsvagnar har, gjorde att till slut valde jag följande som test, så nu har jag köpt ett paket av vardera sorten av Bemokoppel för att prova mig fram:

http://www.parksidedundas.co.uk/acatalo ... RIES_.html

Parkisde Dundas är dessutom ett trevligt ställe där man kan köpa alla möjliga smågrejor till smalspårsbanan.
Återkommer med rapport, har jag tur kanske försändelsen anländer redan under veckan (de brukar ofta vara snabba från Old Blighty!).

[Johan Molin]

Jag ska återkomma till smalspårsvisionerna framöver! Råkade dessutom visa vagnens sämsta sida (precis som om de borde se olika ut beroende på vilken sida man visar).

Under tiden får man väl trösta sig:

Det är stoltare våga sitt tärningskast
än att tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till den sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Dags att spotta i nävarna och ta nya tag! Frågan är bara vad man ska orka ge sig på härnäst. Jag tror jag väntar med det smalspåriga tills mina koppel anlänt.

Under tiden pågår intensiva banarbeten i Väderstad. Troligen kommer ett nytt godsmagasin höra till det som känns bråttom och angeläget.

[Johan Molin]

Jag råkade för ett tag sedan på en bok med titeln "Jordbrukets omvandling i västra Östergötland 1810 - 1890" och trodde förstås att det var en populärvetenskaplig bok som kunde ge nya insikter om trakten jag vill avbilda.

konstigt nog omnämndes inte Mistelås gård, vilket stötte mig oerhört djupt, men å andra sidan visade sig boken vara en vetenskaplig avhandling.

Så nu har jag blivit en bildad kille på riktigt efter att ha stånkat mig igenom (större delen av) denna bok.

Särskilt intresse får man förstås ägna lantbruksredskapens omfattning.
NB. Då det inte gick att justera aktuell bild till rätt storlek så får detta inslag bli bildlöst. 2017-08-03.

Väldigt länge höll östgötarna på slätten mellan Vadstena och Omberg (för det är denna trakt som tydligen studeras, "västra Östergötland", hrmpff )
på med att ärja framför att ploga (årder är ett redskap av äldre anor än plogen, kunde med fördel brukas i tunga lerjordar, med oxar som dragare, och oxar var att föredra eftersom hästarna bokstavligen var pimpinetta havremotorer). Redskapsutvecklingen tog fart framförallt mellan 1850 och 1880.
Därmed minskade årderingången ( ) ...

Då "vann" plogen och hästarna (det gick fortare, och att göra någonting snabbt är ju alltid att föredra, det lever ju kvar i våra tider!).

PLOG och HÄSTRÄFSAhörde till de flesta gårdar vid denna tid.

TRÖSKVERK med tillhörande LOKOMOBIL var dock främst förunnat medelstora och större gårdar (storgårdar kunde t.o.m. i bouppteckningar visa sig inneha upp till 7 tröskverk!) --- Tyvärr fungerar inte bilduppladdningen till den bild jag tänkt visa just nu. Återkommer!

Bland övriga redskap som ska presenteras finns VÄLT, HARV, SLADD och RADSÅNINGSMASKIN. Här finns uppenbarligen utrymme för scratchbygge ...

[Johan Molin]

Nu byter vi ämne igen! Återkommer till Mistelås och de verksamheter som fanns före järnvägens tid!

Under tiden en bild i en gammal bok om Östergötland. För att kunna visa fotografiet i perfekt återgivning hade jag fått sprätta upp bindningen och binda om hela boken och DET ville jag inte...

Mjölby station på den tiden det begav sig. Lite märkliga saker att titta på här...

Första funderingen är den behållare vi ser i förgrunden, tydligen en föregångare till "sädesärlorna". Här tydligen lastad på en O-vagn. Någon som vet vad detta är? Vagnen står uppenbarligen vid ett av stickspåren till Mjölby Kvarn AB:s siloanläggningar.

Märkligt är detta personförande tåg som tydligen helt sonika kör förbi Mjölby utan att stanna vid någon perrong!

Och vad är detta för vagnar? Känns som personvagnar som är avsedda att bilda tåg på banan mot Motala, Hallsberg (och Gävle?) längre fram på dagen!

För mig är denna vagn extra intressant! Den står ensam och övergiven på det spår som var MHJ:s personspår till "ö-perrongen" i Mjölby. Här finns detta spår fortfarande kvar!

[Johan Molin]

Åter till det agrara...

Ytterligare en "lokomobilbildstudie". Mistelås lånade ut sin lokomobil till andra som behövde "kraftöverföring" för sitt dagliga tröskande ...
Förutom att driva tröskverket kunde lokomobilen användas t.ex. till gårdens såg.

Det var väl för övrigt Falstaff Fakir som föreslog som julklappsrim, när man köpt ett ångtröskverk åt sin kära, att "tångfnösksärk" var ett lämpligt rimord. Hur man sover i en tångfnösksärk förtäljde dock inte historien, vad jag minns.

Den tjuvaktiga skatan Saladin på plats för att överblicka "överförbara ägodelar". Han hade gjort sin hemläxa, och kunde kvintilera Rossinis ouvertyr till fulländning – i varje fall enligt eget tycke. För utomstående åhörare lät det rätt kraxigt ...

[Mölle-Mats]

... Hur man sover i en tångfnösksärk förtäljde dock inte historien, vad jag minns.

Det gör man inte! Man ikläder en fager quinna detta, och sedan ... Snacka om raffset!

[Johan Molin]

Saladin ställde till ordentlig oreda den gången han lyckades flyga in genom ett öppet fönster till gården, där han sedermera återfanns sittande på pendylen på väggen. Innan man hann fånga honom stack han iväg med gamla Josefines tiara, vilket påstods vara en fransk släktklenod sedan den gången kungahustrun Desideria besökt bygden en ovanligt torr sommar, när bönderna stod vid vägkanten och skanderade "Vi vill'a regn!" – Något som rörde henne till den milda grad att hon förärade Karls farmor något lullull som hon en gång fått från en svärmande ung fransk officer.

Josefines hjärtskärande skri "Himmel mina juveler!" hördes ända in till Väderstads station där stinsfru Viola, né Contessa di Melanzane, hörde det och i bästa pikturstil förmedlade sina intryck vidare till sin syster i Milano, Nera di Castafiore. Neras dotter Bianca blev sedermera uppburen operasångerska med Fausts spegelarea som paradnummer. Bianca glömde aldrig förskräckelsen över sin mosters bedrövelse och behöll hela livet en förskräckelse över att hamna i samma situation.

I Göstrings härad var Pontus Kubb länsman, även kallad "Pontus med pondus" pga sin rondör. På bilden ovan begrundar han tiarans öde.
Brodern hans, Petrus, var länsman i Lysings härad. Vi återkommer till dessa, mestadels oskiljaktiga lagens väktare, senare.

Liksom sin gelike i WNJ:s trafikområde kunde Pontus med pondus vara mycket högdragen, och mycket riktigt gick han civilklädd med rock och plommonstop, eller "knackebulle" som min salig mormor brukade kalla dylika huvudbonader.
Ännu mer berömd blev han sedan han cyklandes på landsvägen lyckades braka in i Mistelås växthus. Därefter kallades han också "Pontus in the greenhouse"...

Ett tidigt försök att ordna sjöpolis i västra Östergötland ledde också till ett ofrivilligt dopp för herr Pontus. Det var dock svårt att hålla verksamheten flytande (mer än inombords), så när hamnfogden fiskat upp vår våte herr Dupont måste uppvärmning ske inne i magasinet medelst Dr Nielsen och liknande häxbrygder.

Pontus med pondus var en mycket nitisk tjänsteman. En gång finkade han t o m sin egen fru för att hon cyklat utan lyse. Hans kompanjon tyckte det var att gå för långt. Hans svar blev berömt och tjänar än i dag som förebild för alla verkligt nitiska människor:

"Lagen är lika för alla!"

Han kallades även för Pannkake-Pondus (kärt barn har många namn). När hans fru undrade vad han ville ha till middag svarade han: "Ta något lättätet, som pannkakor".

Den mest groteska historia som drabbat vår länsman var när han skulle skriva rapport om en häst som råkat i sken och fallit död ner på Vallsbergsvägen. Han var inte så bra på att stava, så med hjälp av Alvis smed och de två "bräderna" Göte och Evert lyckades han baxa hästen ända bort till Rök. Det blev lättare att stava till i rapporten...

[d680ae]

...

Första funderingen är den behållare vi ser i förgrunden, tydligen en föregångare till "sädesärlorna". Här tydligen lastad på en O-vagn. Någon som vet vad detta är? Vagnen står uppenbarligen vid ett av stickspåren till Mjölby Kvarn AB:s siloanläggningar.

I mina ögon varken tydlig eller trolig föregångare till endera nu existerande eller utdöd fågelart. Taxerar hellre detta som ännu icke avlastad bygg-, maskin- eller reservdel till siloanläggningen.

Märkligt är detta personförande tåg som tydligen helt sonika kör förbi Mjölby utan att stanna vid någon perrong!
...

Hastig slutsats? Möjligen i hastigaste laget. Ser för egen del en helt annorlunda bild framför mig. Inget som kör, inget tåg, bara ett tågsätt som i arla morgonstunden står undanställt från tågvägarna genom stationen för att något senare kunna utgå från världsmetropolen i riktning mot mer perifera nejder.

[Johan Molin]

Tack! Det bästa man kan göra om man vill veta något är förstås att skriva något okunnigt, då får man bums ett antal betydligt bättre hypoteser serverade! Uppskattar det mycket!!!

[Johan Molin]

Den verkliga tiotusenkronorsfrågan är givetvis: Vilket år, vilket datum och när?

Fråga inte mig, årtalsmässigt gissar jag omkring 1950. För mig är resten höljt i dunkel, men givetvis hoppas jag att ovanstående frågor ska kunna besvaras!

[Johan Molin]

Inte långt från den gamla landsvägen ligger Alvis bysmedja.

Den gamla smedjan från 1880-talet bildade faktiskt stilmönster. En skåning på genomresa på landsvägen genom Väderstad lade den på minnet och lät kopiera sina minnesbilder när han sedermera lät bygga Harlyckesmedjan. Medan Väderstads smedja sedan länge förvandlats till grus och reinkarnerats som vägbeläggning, har Harlyckesmedjan överlevt och finns numera på Fredriksdal i Helsingborg. Orättvist tycker Värsta-borna som tycker att deras stolthet blivit shanghaiad.
Tro't om ni vill!

Till på köpet är inte Alvis populär hos Truds pappa Tor, och får alltid tunghäfta i svärfars sällskap, åtminstone på dagtid...
Ni som vill veta mer om varför Alvis inte var populär hos svärfar får lämpligen fråga Truds mamma Siv. Det var visst något om att Tor tyckte Alvis var "för kort i rocken".

Bysmeden var ju en viktig person, som var den som såg till att det mekaniska samhället fungerade. Det således gällde inte bara att sko havremotorerna på bygden, utan även tillverka och underhålla enklare jordbruksmaskiner, men även sådana tingestar som tröskverk och kringresande lokomobiler kunde underhållas i smedjan.

Med järnvägen kom ett intresse av att bevaka framförallt ångvagnens framfart. Så länge den befann sig i grannskapet kring Väderstad turades de båda herrarna om att vara "jourhavande ångvagns-ortoped". Ångvagnförare Jens-Jørgen Dampkaputt (mer om honom längre fram!) hade ett förråd med riktig øl i förarhytten att blidka behövliga personer med (det var med andra ord importerad Carlsberg och inte Tuborg. Det hävdades ju förr i alla fall att Carlsberg-arbetarna stillade sitt dryckesbehov på Tuborgs utskänkningsställen i Köpenhamn – de fick ju inte dricka öl i tjänsten...).

Fortfarande hjälpte Anders till i smedjan, på somrarna kunde någon eller några av byns grabbar också enrolleras för enklare sysslor. Man brukade börja arbetet kl 6 på morgonen. Klockan 9 var det frukost med potatis och stekt fläsk eller rökt sik. Vid middagsdags vankades det bruna bönor eller ärtor. Därefter fortsatt arbete till framåt kl 6 e.m. med någon kaffepaus eller så.

När elektriciteten kom till byn i början av seklet (1914) kunde Alvis sätta in en liten elfläkt i smedjan, så man slapp det eviga dragandet i bälgen. Så småningom tillkom en elmotor till som kunde ge kraft åt fjäderhammaren, som avlastade Alvis och Anders från det tunga hamrandet med släggan.

AGA stod för nästa revolution. Med acetylengasen kom gassvetsen vilket möjliggjorde att bearbeta järnet i kallt tillstånd.

Citat från tidningen Byggnadskultur (nr 2007):
"Vi reparerade alltifrån paraplyer, symaskiner, cyklar och separatorer till lokomobiler och jordbruksredskap".
För er som vill veta mer om bysmedjor:

http://www.byggnadsvard.se/byggnadskult ... -vid-vägen
Tydligen fungerar det inte att skapa en direktlänk till adressen! Men om man kopierar den överst i adressraden hittar man rätt ändå!

[Johan Molin]

Alvis står och funderar över gässen som slagit sig ned framför smedjan, alltmedan han tar ett bloss på sin virginiacigarrett.


Pappa Anders fick idén om hur man skulle kunna dryga ut de evinnerliga måltiderna med stekt sik som tillagades direkt på spade över ugnselden.

Det har tidigare på annat håll berättats om slutresultatet: Minus en tumme och en näsa som blev större än Jimmy Durantes.
Tummen blev byte för katten Ludendorff, om vilken åtskilligt mer ska berättas senare. Och Anders har fortfarande minst en gås oplockad med kräken som vandrar omkring i stationsparken ...

Alvis och Truds bostadsarrangemang var lite udda. De hade bott tillsammans med Alvis pappa Anders i gamla smedbostaden, som dock var väldigt sunkig. När mejeriet byggdes 1910 fick alla tre flytta upp till en bostad på övervåningen helt gratis, mot att Alvis såg till att underhålla mejeriets rörledningar och maskiner. Båda kände direkt att de "kommit upp sig" i byn ...

[Johan Molin]

Några ord till om Pontus och Petrus Kubb.

Pontus var en legendarisk egocentriker alldeles av egen kraft, och Petrus blev ett alldeles berömt bihang som gjorde de båda vida uppmärksammade. Pontus eskapader på egen hand har nämnts tidigare, Pontus och Petrus tillsammans var något alldeles extra som bevisade tesen att parar man ihop en dumskalle med en annan så blir de tillsammans inte hälften så dumma utan dubbelt så korkade...

På något sätt lyckades dock bröderna snubbla sig fram genom tillvaron, och ordningen i västra Östergötland upprätthölls hyfsat väl, troligen trots bröderna snarare än tack vare...

Mest handfasta ordningsmän var troligen stinsarna på MHJ och FVÖJ som helt sonika slängde ut de värsta bråkstakarna där respektive järnvägslinje var som ödsligast, där de fick kontemplera varje ord i frasen "Jag fattig syndig människa", något som dagens barn inte begriper ett enda dugg av.

Länsman Pontus (med pondus, in the greenhouse, By the Sea mm mm) hade ju ett antal alldeles egna eskapader för sig också. Det dummaste han gav sig på var att försöka kasta av tågpassagerare som tänkte på "annat" och inte var tillräckligt koncentrerade på tågåkandet (se tidigare inlägg). I regel motiverade han inte alls varför en passagerare plötsligt inte fick följa med tåget längre, och på uppdrag av tc Norrby i Mjölby "fabricerade" han egna passagerarlistor som tyvärr inte stämde överens med biljettkassorna när dagen var slut. Pontus själv ville tituleras "fiskalie doktor", en titel som inte fanns i Sveriges rangrullor, varför man aldrig visste vilken bordsplacering han skulle ha om det timade sig till kalas såsom vid bröllop eller begravningar. För att markera sin högfärdighet brukade han stå med en virginiacigarrett i munnen och blåsa den gemena populasen rätt i ansiktet.

Illa ut råkade han dock då han försökte tillrättavisa den alltid så flitiga drängen Julius när denne kom körande för att hämta paket i hamnen för vidare befordran på bygden, innan det var dags att hämta de tomma mjölkkannorna fram på seneftermiddagen. Då Julius bara stirrade oförstående på Pontus bröstade Pontus upp sig och kväkte fram "Vet ni inte vem jag är?"

Varpå Julius svarade: "Nä. Vet ni inte det själv då?"

Ridå. Det har hävdats att Pontus framfart var den viktigaste faktorn som redan från början dödsdömde järnvägarna i västra Östergötland.

Petrus drar vi ett glömskans täcke över. Han var ännu dummare, dessutom en hämndlysten och elak typ.

[Johan Molin]

Kronologin bryts åter av "annat bygge" - vilket föranlett åtskilliga svordomar med 1,5 mm långa små rörliknande detaljer i mängder. Vem har sagt att "plastbygge" är enkelt? Någon som kan gissa vad denna groteska detalj, utformad av hittills 14 olika delar och totalt sett c:a 1 cm hög, ska bli en del av?

[Jan]

Det ser ut som en avlägsen släkting till R2-D2 men eftersom du säger att det skall bli en del av något så kan det inte stämma. Det ser ut som motorcylindrar som sticker ut på ena sidan. Kan det vara en flygmotor?

Jan

[H0n3]

En vattenpump för ett brandfordon skulle ajg gissa.

Inte enbart för färgen, emn för att den runda domen nog är en tryckklocka och jag antar att det finns fästen för ett par pumparmar om den inte är motordriven. Det saknas fortfarande lite kranar gissar jag.

/Peter

[Johan Molin]

En av er har ganska så rätt ...

OBS! "Domen" sitter inte snett; det är en perspektivförvrängning. Den digitala kameratekniken är revolutionerande, särskilt i händerna på mig!

[Jan]

En av er har ganska så rätt ...

Och det var naturligtvis inte jag.

"The force" var inte med mig i det här fallet.

Jan

[Johan Molin]

Du får en stor pluspoäng för att vilja delta i ädel tävlan! Men nej, det är en början på den brandbil Väderstads brandkår skaffade under 1920-talet (fast det var inte exakt en sådan som modellen ska återge).

Jag hoppas verkligen fortsättningen blir lite mer vänlig mot skumma ögon och darriga händer ...

[Jan]

Du får en stor pluspoäng för att vilja delta i ädel tävlan!

Tackar tackar. Jag får göra ett nytt försök i kommande gåtor.

Skall bli kul att se fortsättningen av bygget. Vad gäller skumma ögon och darriga händer så kan du vara glad att du i alla fall valt H0 och inte N.

Jan

[Johan Molin]

Påfallande många i min ålder tycks skrota sina anläggningar och börja om i 0n3 ...

[Johan Molin]

Smalspårigt mitt under bangårdsombyggnaden.

Lite mera färdig vagn nu.

[Johan Molin]

Åsenhöga torp ligger nära Tåkerns vassruggar. Här för Dagmar Arvidsdotter en hård tillvaro med dottern Dagny, övergiven av barnafadern som stack till Amerika när Dagmar var gravid - påstås det. Andra elaka tungor på byn hävdar att i själva verket var det ett verk av ortens nyinflyttade byggmästare Henry Gustafsson som förgripit sig på flickan. Något som enligt den tidens moraliska normer givetvis var hennes eget fel. Några höns och geten Heidrun är allt de har att leva av förutom allmosor och fattigvård, kryddade med syrliga kommentarer från dem som befinner sig på insidan av kyrkans syförening.

Lokförarna längs FVÖJ "tappar" dock ibland kol på banvallen i närheten alltsom oftast vilket underlättar tillvaron något.
Dagmar kämpar på hela dagarna och har inte tid att sakta in stegen för en fotograf inte...

[Johan Molin]

Tvära kast följer nu mellan beskrivningar av Väderstads befolkning 1910 och annat...

Här är det Väderstads Frivilliga Brandkårs första brandbil som tillkom 1931 och tjänstgjorde fram till 1950-talet. 1932 byggdes brandstation, det får vi återkomma till i sinom tid.

Det som fattas är registreringsskylten, E 5009. Den enda bild jag har på brandbilen visar relativt tydligt att det var en helt annan sorts brandbil än denna, men här gäller givetvis kartan och inte verkligheten! Vad jag skulle velat veta är om den var märkt på något särskilt sätt för att tala om sin tillhörighet. För väl försöka hitta på något. Kanske dåvarande kommunvapnet, innan Väderstad uppgick i Folkunga kommun efter kriget?