Det var då ett väldigt sjå för ingen ting tänker sergeant Birger Molander när han höjer sin kamera för att föreviga den del av försvarslinjen han själv lett bygget av. Birger är en duktig amatörfotograf som ett drygt decennium längre fram kommer att vara ordförande i Fotosektionen i Svenska Järnvägsmäns fritidsförbund.
Men så ångrar Birger sin tidigare tanke; Om den kommit till användning så hade det ju inneburit att Sverige kommit i krig och ingen vet hur det skulle gått för pojkarna i hans pluton. Hans och hans ändrar han sig, egentligen är det ju den famöse löjtnanten Fhorell som är plutonchef men den har inte varit till mycket nytta sedan han kom ner från Kiruna och Jägarskolan. Ryktet gick att han fått det hett under fötterna i samband med utredningen av sprängningen av Norrskensflammans redaktion där också oskyldiga fått sätta livet till. Hans enda bidrag efter att han anlänt till sitt nya förband hade varit ett tal till truppen där han uttryckte nödvändigheten av att färdigställa försvarslinjen trots att det var allmänt känt att tyska trupper retirerade över allt. Han hade påstått att det var som förberedelser inför ett av högsta ledningen känt kommande engelskt anfall som hämnd på Tysklands främsta vänland.
Vänland? Pyttsan, tänkte Molander. Han hade varit kommenderad till regementsstaben trots att han bara var värnpliktig underofficer som ”järnvägsteknisk expert”. Inte illa för en extra ordinarie stationskarl tänkte Birger. Han hade haft i uppgift att tillsammans med Storköpingsdistriktets militärassistent Major Bergkvist rekognosera lämpliga ilastningsplatser för 8. fördelningen inför järnvägstransport till ett ännu hemligstämplat ingripande mot tyskarna i Danmark eller Norge.
Men också den planen kommer inte att sättas i verket som väl är konstaterade konstaterade Birger under förmiddagen i dag. Han hade fått i uppdrag av kompanikvartermästaren att åka ned och hämta en försändelse med skovårdsmaterial på stationen Fölskärs Övre strax utanför Stålby på normalspårslinjen norrifrån ner dit. Där hade stationsföreståndaren som Birger kände flyktigt ifrån arbetet i Järnvägsmannaförbundet frågat om det var dags att åka hem nu. Birger hade varit helt undrande och frågat vad han menade. ”-Men käre Molander, tysken kapitulerade ju för tre dagar sedan!” Birger hade stått helt lamslagen och undrat vad stationsmästare Jansson pratade om. Han förstod sammanhanget först efter att föreståndaren på den lilla enmansstationen på SJ-linjen ner till Stålbyhamn visat ett par dagar gammalt exemplar av Storköpings Allehanda med FRED skrivet i blockskrift och ett foto föreställande Kungsgatan i Stockholm med en jublande folkmassa och luften fylld av virvlande papper som gigantiska konfetti. Grov nedskräpning tänkte den ordningsamme sergeant Molander. Men sedan insåg han att det som vilken dag som helst varit absurt kanske var förklarligt när människor till slut såg slutet på sex års försakelser och rädsla.
Birger återvände i akt och mening att ställa den förrädiske löjtnanten mot väggen till den inmönstrade Austin Seven med vit skylt med tre kronor i grillen och dess chauffös i form av en bilkårist som hade klara likheter med Sickan Carlsson. När han delgav henne fredsbeskedet fick han en kyss som klart överträffade den som tre månader senare skulle utväxlas mellan tandsköterskan Greta Zimmer och högbåtsman George Mendosa på Times Square och hamna på framsidan av Life Magazine.
Inget ont som inte har något gott med sig tänkte Birger. Föga anade han att Alma och han tre år senare skulle vara man och hustru.
———————————————
För att få en trevlig miljö att fotografera färdiga modeller i samt beskriva sträckor av den tänkta banan som inte kommer att inkorporeras i någon järnvägsmodell tänkte jag konstruera ett modulärt diorama.
Bästa hälsningar!
Baronen
