Varning för att detta kan vara långrandigt, men är man lite engagerad så är man...!
Samla bussar är alltid trevligt (även om man som jag även har busstrafik mm. som yrke). Har drygt ett hundratal modellbussar i min egen kollektion märkte jag nu när jag kollade. De flesta i skala 1:87 och 1:90, det senare då i stort sett allt äldre från Wiking. Har även en del i andra skalor såsom 1:43 och 1:50 (vilket blir stort) samt ytterligare annat i mindre skalor som 1:72, 1:76 samt några enstaka i 1:86… vilket Norev av någon konstig anledning kör med. Även lite Matchbox och annat finns kvar och det håller väl ungefärlig skala 1:100.
Vad gäller dina bussar Ola så är det svårt att säga helt säkert vad den första modellen från S.E.S. föreställer, förutom att det är en Büssing (dock för högertrafik och inte vänstertrafik). Fronten ser dock ganska udda ut och jag hittar inget liknande i min referenslitteratur, men det är inte ovanligt då Büssing (liksom många andra bussar) sällan körde med helbyggen utan de levererade primärt chassin. Vanliga karossbyggare för Büssing under sent 1950-tal och 1960-talet igenom var Gebrüder Ludewig samt Vetter. Dörrställningen på S.E.S.-modellen stämmer för en SS/SL littera H31, men inte för en SS littera H28 (de senare kom aldrig till SL) som helt korrekt saknade dörr på mitten, dvs. hade dörrställning 1-0-1 och inte 1-1-0 som modellen. Kollar man lite på S.E.S. andra modeller så anges denna vara en Präfekt 25. Alltså senare än både H28 och H31 som bägge var av modell Senator. Modellnamnen hos Büssing tillkom 1961 med Konsul, Präsident och Senator – den senare bytte 1965 namn till Präfekt efter introduktion av en bredare framaxel. Siffrorna efter modellnamnet ska ange antal sätesrader. SL littera H33 var t.ex. en Präfekt 26.
Den andra bussen är en Wiking med huvudart.nr 72d (722) och är således i skala 1:90. Den föreställer en dubbeldäckare typ D2U (Doppeldecker 2-Achsen Unterflurmotor) som fanns hos BVG i Berlin och tillverkades specifikt för det uppdraget av Büssing (chassi) samt DWM/Gaubschat/Orenstein & Koppel (kaross). Denna tvåaxlade dubbeldäckare, med en undergolvsmotor placerad till höger bakom framaxeln, tillverkades från 1951 fram till 1964. Den blev lika typisk för Västberlin, efter andra världskriget, som Routemastern kom att bli för London. På grund av de höjdbegränsningar som fanns i Tyskland hade dessa bussars övre våning enbart en gång på vänster sida och istället bänkar med fyra säten i bredd. Det gjorde att de inte var helt smidiga vad gällde snabbt resenärsflöde i somliga fall.
Busstypen D2U (som följde BVG:s egna litterasystem) hade, liksom sina motsvarigheter i t.ex. London, då ursprungligen en helt öppen bakre plattform där också trappan till övre däck var belägen. Då det inträffade en del olyckor med resenärer som försökte kliva av och på medan fordonen fortfarande rullade så 1963 togs ett beslut av tillsynsmyndigheterna om att ta bort den öppna plattformen. Istället monterades en delad (2+2) vikdörr på samtliga befintliga bussar. De som levererades efter 1963 fick då vikdörrar monterat redan som standard. Bland BVG:s personal kallades dessa bussar för Trampelwagen, dvs. trampvagnar, då de saknade en fast konduktörsplats vilket innebar att busskonduktören fick gå runt (trampa fram och tillbaka) bland resenärerna för att sälja färdbevis. Den sista vagnen av typen D2U slopades 1978. Vagn 1629 har bevarats hos AG Traditionbus i Berlin och används vid utfärder och andra speciella begivenheter.
Den tredje bussen är en Wiking med huvudart.nr 72s (721) och är även den i skala 1:90. Denna modell är dock en Senator medan SL:s littera H32 var av modell Präfekt 13D. Utseendemässigt så påminner Wikings modell en del om en SL littera H32 och det stämmer att den senare hade dubbla framdörrar (dörrställning 2-2-0), men det finns fler markanta skillnader i bl.a. fronten, taket med destinationsskyltningen mm. Sedan finns det fler skillnader när man tittar noggrannare. En stor del av SL:s Büssingvagnar monterades eller byggdes sedan om i Danmark, och inte i Tyskland och Braunschweig, vilket även det gav vissa variationer i utseendet.
Vill man veta mera om SL:s dubbeldäckare så kan jag rekommendera boken »Dubbeldäckare i Stockholm – Tiden då vi åkte kollektivt på höjden« av Leif Stolt och med ISBN 9789185305377. Den gavs ut av Trafiknostalgiska förlaget 2007 och är tyvärr utgången från förlaget, men borde gå att hitta på antikvariat och motsvarande (typ på Hjulmarknaden) om man ger det ett försök.
Edit: Korr. stavfel
).
...)
