Hälsning från Anna-Carin

[PeO]

Anna-Carin har inte hörts av på fyra år nu. I slutet av 2015 skrev jag ett brev till henne och skickade med ett par småpåsar bôs i kulörer jag tänkte kunde passa för hennes lupiner. Jag förstod av det senaste hon skrivit på sin hemsida, att orken inte var den bästa.

Edit: Ett nytt mejl har kommit, hon är på bättringsvägen. Vi stryker den tråkiga delen och hälsar henne välkommen tillbaka.

[1956]

Usch, det där låter otrevligt. Jag hoppas på fortsatt bättring.

[Mölle-Mats]

Ujujuj ,det där låter tungt. Utbrändhet är inget kul, det vet jag tyvär bara alltför väl av egen erfarenhet!

Hälsa Anna-Carin att vi håller tummarna för att hon kommer stärkt ur det hela i slutänden - även om det tar sin tid! Även om det är en sliten floskel så blir det bättre sen, men man får ha tålamod och sätta sitt eget välbefinnande i första rummet (det är inte egoistiskt att göra det - men nödvändigt!) för att nå dit.

[thorpe]

Har också varit där och vet att det tar tid. Det viktigaste är att ta det lugnt och försöka leva i sin egen takt. Hälsa!

[P Falk]

Det var tråkigt att höra, Peo.
Svårt när det inte syns utanpå att man är sjuk, men känns fruktansvärt på insidan.
Jag hoppas att hon får bra hjälp att hitta en väg ur sin sjukdom så hon kan finna glädjen i sin hobby igen.
Ett gott tecken är att hon svarade dig, Peo, så hör gärna av dig igen till henne och hälsa så gott från hennes forumkamrater.

[Anna-Carin]

Hej på er,

Det var ett tag sen sist men nu är jag så smått på väg tillbaka. Jag har mest roat mig med böcker under de här åren, men till slut vaknade bygglusten litegrann i början av sommaren. Ytterst lite har blivit gjort så här långt; det är fortfarande orken som tryter. Men att läsa forum är trevligt, och det är fint att även "fåtöljbyggare" är välkomna här. Jag kommer att starta en byggtråd på lämplig plats framöver, för att visa det som trots allt blir gjort!

[Johan Molin]

Hej, så roligt att höra från dig igen!

Jag vet någorlunda hur det känns, jag slutade troligen mitt arbetsliv med en rejäl utmattningsdepression, som jag så väldigt sakta håller på att resa mig från - men jag drömmer fortfarande mardrömmar om mitt gamla arbete.

Du får givetvis hantera forumet precis som du vill; givetvis blir vi andra glada om du orkar visa lite byggalster framöver, men det viktigaste här är förstås att du hyggar dig på forumet!

[Anna-Carin]

Tack Johan,
Jag lovar att ta det i min egen takt! Så länge värmen varar får jag nog nöja mig med att läsa och titta på.

Lyckligtvis har jag varit förskonad från depression; jag har bara utmattningssyndrom med den uttröttbarhet det medför. Det är också begränsande, men förmodligen roligare.

[Johan Molin]

I mitt fall handlade det om att få en ansvarsposition – men inga befogenheter för att se till att arbetet fungerade.
Kort och gott, ansvarig överläkare för specialistmödravården i Malmö.
Under alla år var vi ständigt underbemannade. Under mitt fögderi fanns en planerad mottagning och en akutmottagning. Först handlade det om att styra patientströmmarna så, att det vi skulle ta hand om på den akuta mottagningen var adekvat. Visserligen skulle alla patienter ha bokade tider, men så fort man ute på mödravården inte hade någon läkarmottagning som kunde hantera det man enligt uppdrag var skyldig att hantera så dumpade man patienterna hos oss på spec-akuten. Det tog åratal att få någorlunda fason på.

Sedan hade vi nästan aldrig adekvat bemanning. Hade vi 25 patienter på en dag, så hade vi aldrig mer än två barnmorskor – samtidigt som man på "klinikens" andra halva, dvs den i Lund, hade omkring 12 patienter per dag men TRE barnmorskor. Och så fort en läkare hos oss var sjuk någonstans i systemet så snodde man alltid en doktor från den akuta mottagningen. Det tog c:a tio år att begripliggöra att man måste vara två läkare hela dagen för att orka hantera patientströmmarna, annars blev det en hel drös med patienter över till jourtid,och då tvingades de vänta i ytterligare fyra timmar ...

Hela tiden kändes underbemanningen extra tung just eftersom klinikledningen konsekvent vägrade att likställa förhållandena i Lund och Malmö.

I Malmö hade ultraljudsavdelningens barnmorskor alltid 30 minuter per undersökning; i Lund 45 minuter. När detta blev för uppenbart hävdade lundabarnmorskorna att de "undersökte patienterna noggrannare, så att de inte behövde komma tillbaka lika ofta som i Malmö". Det visade sig att återbesöken var FLER i Lund ...

Det går att beskriva hur många dumheter som helst. ALLA mina närmast högre chefer kom från Lund, och man fick skrika sig blå innan någon fattade att det var riktigt illa, och framförallt innan några RIKTIGA förändringar skedde.

Hälsan tog för mycket stryk till slut, och resultatet blev att jag kastade handduken, bokstavligt i ögonen på mina chefer, och bestämde mig för att säga upp mig när jag fyllt 64.

Det börjar långsamt bli bättre, men som sagt, mardrömmarna finns där fortfarande. Och hela mottagningen är totalt kaotisk i dag. Samtidigt som jag sade upp mig, lämnade min bättre hälft, som ansvarade för vår telefonrådgivningstjänst (som hade i snitt c:a 60 telefonsamtal per dag om gravida, vilket genererade totalt 7 patientbesök, såldes en synnerligen effektiv enhet), chefen för personalen på hela mottagningen och våra båda suveräna sekreterare som hade precis allting i huvudet, snabbt följda av de två sekreterarna för ultraljdudsmottagningen, som också hade precis allting i huvudet. Det blev en rätt kraftig åderlåtning ...

I dag förstår jag min chef nummer två i Helsingborg, som omkring 1990 hävdade (han hade arbetat där när han doktorerade ...) att "Lund "är en skyddad verkstad" ...

[Anna-Carin]

Johan,

Det är ju helt vidriga arbetsförhållanden du beskriver - du fattade ett klokt beslut. Jag önskar dig all lycka till med den fortsatta återhämtningen!