Gorre & Daphetid på film!

[Johan Molin]

För er som har 36 minuter över att slå ihjäl; här råkade jag trilla på den tydligen enda film som gjorts med John Allen's berömda anläggning! Njut till kaffet och semlan!
Den enda nackdelen är förstås att filmen inte har dagens bildkvalitet, men objektet för filmen är ju helt unikt!

[PeO]

Har du 37 minuter till, kan du få en lektion av John, hur du fotograferar en modelljärnväg. Givetvis med film i kameran, men också mycket anvisningar och exempel för belysning, som kan gälla även för digitalkamera.
Såvitt jag vet enda chansen att få höra John tala.
https://www.youtube.com/watch?v=lfvas57KOu0

[PeO]

Med ytterligare fyra minuter kan man få en snabbtitt på banan med lite berättelser. Lite bättre bildkvalitet än första filmen, men det är inte John som talar.
Ett sällsynt tillfälle med aktivt rökutveckling på loket. John använde normalt inte det p.g.av den svåra nersmutsning det medför.

[Johan Molin]

I "min" film ser man ett antal lok med rökgeneratorer - antagligen igång just för filmningens skull.
Det beskrivs också hur han till en början tillät rökning i mj-rummet, men tvingades förbjuda det, just för att det smutsade ner banan så mycket.

[PeO]

Mycket möjligt att det rök just för filmningen, men efter att ha sett effekterna använde John rökaggregaten mycket sparsamt.
John rökte inte själv, men besökare fick röka - om de bara gick upp för trappan till bostaden först.
Drygt 51 år nu sedan banan brann upp, någon vecka efter Johns död.
Linn Westcott samlade ihop material till en bok, han var nästan färdig med manuset då han dog i september -80. MR-teamet fortsatte och boken kom ut i april -81. Mitt exemplar har övergått till lösbladsystem.

[1956]

Har också boken som är läst från pärm till pärm men håller fortfarande samman.
Det var ju en fantastisk anläggning som hade förtjänat dagens bildkvalitet.

[Johan Molin]

Jag var också svårt förtjust i The GD Line en gång i världen.

Men tiden har nog runnit ifrån den sortens anläggningar. Alltmer av järnvägshobby, först i USA, och numera uppenbart också i Tyskland och Storbritannien, handlar om modeller av verkliga järnvägar, stationer och miljöer. Det är bara att slå upp i vilken tidskrift som helst från något av de tre länderna. Tyskarna tycks relativt snabbt ha glidit ifrån sin faibless för "spaghetti bowls" till spårplaner, till att avbilda ändstationer på bibanor på den mecklenburgska landsbygden, med kanske 3 växlar, men med en minutiös kopia av förebilden.

Sedan ligger amerikanerna fortfarande långt före oss när det gäller att bygga anläggningar för att simulera verklig trafik. Hos oss handlar fortfarande mycket av hobbyn om att bygga rundbanor för att se tågen gå runt, runt, runt - genom hela staden höll jag på att lägga till.

Den verklige pionjären till mångt och mycket av den utveckling som ses i dag var Allen McClelland, följd av Ted Pamperin och Tony Koester. I den mest utpräglade änden av skalan befinner sig Jack Burgess, med sin modell av the Yosemite Valley Railroad, där varenda träd och vägmärke ska befinna sig på rätt ställe på modellen jämfört med förebilden.