Youtube-kanalen Black Forest Family är fantastisk. Synnerligen väl genomtänkt, noggrann research ligger bakom varenda program.
Och nu tror jag Ashton har lyckats bättre än någonsin!
När man tittar på detta känns det som om vi lever i ett gammaldags DDR i Sverige, och maskintelegrafen är ställd på sakta back...
Toppbilden, visa:
Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
-
Johan Molin
- Inlägg: 19963
- Blev medlem: 28 dec 2011, 19:49
- Ort: Moth Virgin
- Kontakt:
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Imponerad och inspirerad! Vi ligger långt efter här.
-
Johan Molin
- Inlägg: 19963
- Blev medlem: 28 dec 2011, 19:49
- Ort: Moth Virgin
- Kontakt:
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Ashton har disputerat i något som har med samhällsplanering att göra - i Freiburg! Det krävs "guts" att försvara en avhandling på ett annat språk än ens eget.
Men hon och Jonathan gör synnerligen insiktsfulla filmer om Tyskland, och jämförelser med USA. Det är ytterst sevärda allesamman, ytterst omsorgsfullt uppbackade av forskningsresultat. Och oftast låter Ashton bara fakta tala för sig själva. Slutsatserna blir rätt självklara.
Men hon och Jonathan gör synnerligen insiktsfulla filmer om Tyskland, och jämförelser med USA. Det är ytterst sevärda allesamman, ytterst omsorgsfullt uppbackade av forskningsresultat. Och oftast låter Ashton bara fakta tala för sig själva. Slutsatserna blir rätt självklara.
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Hej!
Johan - Hur kopplar Du ihop dagens Sverige med ett gammaldags DDR? Jag förstår inte kopplingen...kanske är det uppenbart för alla utom mig...
Och en stilla undran till Dr Molin; Hur passar Din dieseldrivna Landrover mitt i Malmö in i reflektionerna ovan?
Undrar vördnandsfullt Per Nilsson, som cyklar och kör elbil.
Johan - Hur kopplar Du ihop dagens Sverige med ett gammaldags DDR? Jag förstår inte kopplingen...kanske är det uppenbart för alla utom mig...
Och en stilla undran till Dr Molin; Hur passar Din dieseldrivna Landrover mitt i Malmö in i reflektionerna ovan?
Undrar vördnandsfullt Per Nilsson, som cyklar och kör elbil.
-
Johan Molin
- Inlägg: 19963
- Blev medlem: 28 dec 2011, 19:49
- Ort: Moth Virgin
- Kontakt:
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
För att börja med min bil. Jag köpte den vid en tidpunkt då miljödiesel ansågs vara det bästa ur miljösynpunkt. Så den börjar bli till åren nu. Tio år närmare bestämt. Och jag lär inte komma att ha råd att byta framöver, som panschis.
Jag kör mindre än 400 mil om året, så totalt bidrar jag nog inte så mycket till miljöförstöring och växthusgaser för att vara svensk eller västerlänning.
Mycket av detta handlar dock om brist på alternativ i vissa situationer. Och nej, visserligen bor jag rätt centralt, men jag kör aldrig inåt centrum de få gånger jag kör. Jag går, åker buss eller tåg för det allra mesta.
Malmö har i praktiken två gå- och cykelgator. Och tycker tydligen att det räcker så. På sommaren kan man precis orka med att spärra av ETT kvarter av Frisgatan för att restauranger ska kunna placera bord utomhus där. Men det som går utmärkt på sommaren; att förvandla detta ynka kvarter till gå- och cykelgata, orkar man inte med mer än tre månader om året. Varför måste det t ex finnas biltrafik runt Gustaf Adolfs Torg? Och halva Stortorget dedikeras till parkeringsplatser. Vilket i praktiken hjälpt till att förvandla det till en stenöken.
Norrköping orkade med att förlänga en av sina spårvägslinjer - efter nästan sextio års ältande.
I Sverige håller vi på att skrota miljömål när det gäller trafik, stick i stäv mot vad man gör i Freiburg in Breisgau. Och det känns som om vi håller på att tappa greppet. När vi höll på att bli föregångsland och t o m skaffa industriella fördelar med en grön omställning. Och har man sett hur skitigt DDR var och hur deras bensin luktade så förstår man kanske kopplingen. Även om vi givetvis är långt från eländet i forna öst, det medger jag villigt. Men jag vill inte heller att vi ska bli sist i klassen. Det finns i dag andra som är oerhört mycket mer framsynta än vi. Amsterdam är ett annat exempel. Och i nästan varenda land i Europa återinförs spårvägar som färdmedel, t o m i städer av storleken 200.000 invånare. Men i Sverige utreds detta ihjäl, hela tiden för att bakom motståndet finns inte bara bilister som på något sätt känner sin frihet "hotad" (?) utan fastmer av en maffia av svenska busstillverkare som till varje pris vill förhindra att vi går samma väg som Europa i övrigt. Vad händer i Uppsala t ex? Stockholm???
I Umeå har man i alla fall orkat med att måla en bil-fil från den gamla centralstationen grön åt cyklister. Oerhörd ansträngning ...
Jag kör mindre än 400 mil om året, så totalt bidrar jag nog inte så mycket till miljöförstöring och växthusgaser för att vara svensk eller västerlänning.
Mycket av detta handlar dock om brist på alternativ i vissa situationer. Och nej, visserligen bor jag rätt centralt, men jag kör aldrig inåt centrum de få gånger jag kör. Jag går, åker buss eller tåg för det allra mesta.
Malmö har i praktiken två gå- och cykelgator. Och tycker tydligen att det räcker så. På sommaren kan man precis orka med att spärra av ETT kvarter av Frisgatan för att restauranger ska kunna placera bord utomhus där. Men det som går utmärkt på sommaren; att förvandla detta ynka kvarter till gå- och cykelgata, orkar man inte med mer än tre månader om året. Varför måste det t ex finnas biltrafik runt Gustaf Adolfs Torg? Och halva Stortorget dedikeras till parkeringsplatser. Vilket i praktiken hjälpt till att förvandla det till en stenöken.
Norrköping orkade med att förlänga en av sina spårvägslinjer - efter nästan sextio års ältande.
I Sverige håller vi på att skrota miljömål när det gäller trafik, stick i stäv mot vad man gör i Freiburg in Breisgau. Och det känns som om vi håller på att tappa greppet. När vi höll på att bli föregångsland och t o m skaffa industriella fördelar med en grön omställning. Och har man sett hur skitigt DDR var och hur deras bensin luktade så förstår man kanske kopplingen. Även om vi givetvis är långt från eländet i forna öst, det medger jag villigt. Men jag vill inte heller att vi ska bli sist i klassen. Det finns i dag andra som är oerhört mycket mer framsynta än vi. Amsterdam är ett annat exempel. Och i nästan varenda land i Europa återinförs spårvägar som färdmedel, t o m i städer av storleken 200.000 invånare. Men i Sverige utreds detta ihjäl, hela tiden för att bakom motståndet finns inte bara bilister som på något sätt känner sin frihet "hotad" (?) utan fastmer av en maffia av svenska busstillverkare som till varje pris vill förhindra att vi går samma väg som Europa i övrigt. Vad händer i Uppsala t ex? Stockholm???
I Umeå har man i alla fall orkat med att måla en bil-fil från den gamla centralstationen grön åt cyklister. Oerhörd ansträngning ...
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Bäste Johan!
Jag hoppas att Du bara tankar HVO100!
Även jag har rest i DDR, första gången 1977, och upplevt deras trafik och luft. Mycket dålig luft, inte minst på grund av den myckna koleldningen. Just därför förstår jag inte kopplingen och svartmålningen av läget i Sverige idag. Den kopplingen håller jag definitivt inte med Dig om.
Däremot kan jag hålla med om att de höga - ibland för höga - miljöambitioner vi har haft, där vi har strävat efter att vara bäst i klassen, nu har börjat ersättas av en politik där vi mer håller oss mitt i klungan. I det konkreta fallet med reduktionsplikten började ju till och med förra regeringen att backa på målet. Nu har ju riksrevisionen konstaterat att reduktionsplikten är ett bra (kanske nödvändigt) medel för att nå målen för vägtrafikens utsläpp av koldioxid i Sverige 2030, eftersom elektrifieringen inte hinner slå igenom tillräckligt till dess.
Men samtidigt konstaterar riksrevisionen att tillgången på biodrivmedel är högst begränsad, och om nu Sverige damsuger marknaden på råvaran så får det två konsekvenser; priserna på drivmedel i Sverige drivs upp kraftigt, och utomlands ersätts lokalt producerat biodrivmedel med fossilt drivmedel, (samt att vi importerar en massa palmolja). Vi flyttar med andra ord nettoutsläppen av koldioxid utomlands. Vi själva kunde (innan sänkningen) skenheligt hävda att vi var bäst i klassen, men globalt gör det ingen skillnad. Att tillnyktringen/omsvängningen härvidlag skulle "belöna" Sverige med en DDR-stämpel får stå för Dig.
Vad det gäller stadsbyggnad/planering så kan jag hålla med att det finns många goda exempel utomlands. Det går att öppna upp städerna mer för cykling än vi gör i Sverige. Det räcker med att åka över till Köpenhamn för att se det.
I Freiburg verkar man ha lyckats med balansgången trafikreglering/förflyttning av komerciella centran från stadskärnan till handelsområden i städernas utkanter. Det är däremot många svenska städer som pga trafik och parkeringsregleringar redan har sett centrumhandeln förtvina, samtidigt som köpcentrana utanför staden expanderar. När det enda som blir kvar i staden är mäklarkontor, cafeér, frisörer och nagelskulptörer, då är det inte en riktigt levande stad längre. Samtidigt får man söka sig till externa centra för att handla livsmedel, få tag på verktyg, och annat livets nödtorft. Till slut finns mycket bara att köpa på nätet. Den här balansgången är svår.
Det gäller också att få folket med sig på förändringarna och inte som Karin Svensson Smith i Lund hävda att vi skall klara av alla våra transporter inklusive veckoinhandlingen på köpcentrat utanför staden med hjälp av en lådcykel.
Slutsats - Vi kan göra mycket mer, men är långt ifrån sämst i klassen! Och någon DDR-koppling går jag inte med på.
MVH / Per N
Jag hoppas att Du bara tankar HVO100!
Även jag har rest i DDR, första gången 1977, och upplevt deras trafik och luft. Mycket dålig luft, inte minst på grund av den myckna koleldningen. Just därför förstår jag inte kopplingen och svartmålningen av läget i Sverige idag. Den kopplingen håller jag definitivt inte med Dig om.
Däremot kan jag hålla med om att de höga - ibland för höga - miljöambitioner vi har haft, där vi har strävat efter att vara bäst i klassen, nu har börjat ersättas av en politik där vi mer håller oss mitt i klungan. I det konkreta fallet med reduktionsplikten började ju till och med förra regeringen att backa på målet. Nu har ju riksrevisionen konstaterat att reduktionsplikten är ett bra (kanske nödvändigt) medel för att nå målen för vägtrafikens utsläpp av koldioxid i Sverige 2030, eftersom elektrifieringen inte hinner slå igenom tillräckligt till dess.
Men samtidigt konstaterar riksrevisionen att tillgången på biodrivmedel är högst begränsad, och om nu Sverige damsuger marknaden på råvaran så får det två konsekvenser; priserna på drivmedel i Sverige drivs upp kraftigt, och utomlands ersätts lokalt producerat biodrivmedel med fossilt drivmedel, (samt att vi importerar en massa palmolja). Vi flyttar med andra ord nettoutsläppen av koldioxid utomlands. Vi själva kunde (innan sänkningen) skenheligt hävda att vi var bäst i klassen, men globalt gör det ingen skillnad. Att tillnyktringen/omsvängningen härvidlag skulle "belöna" Sverige med en DDR-stämpel får stå för Dig.
Vad det gäller stadsbyggnad/planering så kan jag hålla med att det finns många goda exempel utomlands. Det går att öppna upp städerna mer för cykling än vi gör i Sverige. Det räcker med att åka över till Köpenhamn för att se det.
I Freiburg verkar man ha lyckats med balansgången trafikreglering/förflyttning av komerciella centran från stadskärnan till handelsområden i städernas utkanter. Det är däremot många svenska städer som pga trafik och parkeringsregleringar redan har sett centrumhandeln förtvina, samtidigt som köpcentrana utanför staden expanderar. När det enda som blir kvar i staden är mäklarkontor, cafeér, frisörer och nagelskulptörer, då är det inte en riktigt levande stad längre. Samtidigt får man söka sig till externa centra för att handla livsmedel, få tag på verktyg, och annat livets nödtorft. Till slut finns mycket bara att köpa på nätet. Den här balansgången är svår.
Det gäller också att få folket med sig på förändringarna och inte som Karin Svensson Smith i Lund hävda att vi skall klara av alla våra transporter inklusive veckoinhandlingen på köpcentrat utanför staden med hjälp av en lådcykel.
Slutsats - Vi kan göra mycket mer, men är långt ifrån sämst i klassen! Och någon DDR-koppling går jag inte med på.
MVH / Per N
Senast redigerad av Per N den 22 jun 2023, 17:06, redigerad totalt 1 gånger.
-
Johan Molin
- Inlägg: 19963
- Blev medlem: 28 dec 2011, 19:49
- Ort: Moth Virgin
- Kontakt:
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Jag minns på tidigt 1970-tal, när min far var stadsarkitekt i Motala, att Konsum hade köpt upp ett helt kvarter i centrum, ett livaktigt kvarter med sparbank, livsmedelsaffär, färghandel, tobaksaffär, sybehörsaffär, t o m bilskola med cykel- och hobbyaffär mm mm. Man presenterade ett ultimatum för stadens styrande: Antingen låter ni oss få riva hela kvarteret och bygga en låda med ett konsumvaruhus och ett parkeringsplan på taket – ELLER så bygger vi ett köpcentrum utanför centrum och slår ihjäl centrumhandeln.
Det fanns inget motdrag. De fick som de begärt.
I dag är konsumvaruhuset nedlagt, och man planerar för att bygga bostäder av lite varierande former där (alltså riva lådan!). Och förresten; centrumhandeln flyttade ut till köpcentrum utanför stan ändå. Men tack vare boomen med restauranger och caféer så finns ett levande centrum kvar.
Det har visat sig att när man skapar gågator så ÖKAR det handelns omsättning istället för tvärtom. För det blir en attraktiv miljö för att strosa omkring (eller cykla ...) vilket gör att man tar sig mer tid att kanske besöka de affärer som ligger längs gatan. Malmös livaktigaste affärsstråk ligger just kring gågatorna. Övriga gator brukar man inte vandra på om man inte har ett specifikt ärende.
Ett par exempel: Stora Nygatan är en liten och trång gata med dubbelriktad biltrafik. Den vandrade jag på enbart när jag hade ärende till Mattons konstnärsaffär. Nu är den affärens saga all, och jag går där ALDRIG längre.
Likadant Östergatan - Östra Förstadsgatan. Att vandra där gör man enbart om man har ärende till Nisses Herrmode eller Byggfabrikens fina affär. Flanera där? Aldrig.
Så de belackare som hävdade att om man inte kan köra bild fram till dörren till en affär så dör affären fick hacka i sig att det är precis tvärtom.
Här har vi oerhört mycket mera att göra i Sverige. Det fanns en liknande debatt i Helsingborg för några år sedan, då man ville begränsa biltrafiken längs stråket Järnvägsgatan - Drottninggatan. Man förlorade kampen. Och detta genomfartsstråk är en effektiv mur för gångtrafikanter mellan det gamla centrum och kvarteren längs med den gamla Färjestationen, som f ö fick flyttas pga starkare ekonomiska intressen, och ned mot vattnet.
Stadens styrande, liksom landets dito, tycks leva i en ständig 50-talsvision om "bilar överallt, och andra får anpassa sig därefter". Eller maximal frihet för bilismen. Det går ju inte att förneka att det finns politiska förespråkare för exakt just detta. Tyvärr. Och det är just det gammaldags bakåtsträvandet jag ville jämföra med DDR. Som bakom en "socialistisk" fasad var ett oerhört konservativt samhälle, liksom alla kommunistregimer i öst utvecklade sig till.
Det fanns inget motdrag. De fick som de begärt.
I dag är konsumvaruhuset nedlagt, och man planerar för att bygga bostäder av lite varierande former där (alltså riva lådan!). Och förresten; centrumhandeln flyttade ut till köpcentrum utanför stan ändå. Men tack vare boomen med restauranger och caféer så finns ett levande centrum kvar.
Det har visat sig att när man skapar gågator så ÖKAR det handelns omsättning istället för tvärtom. För det blir en attraktiv miljö för att strosa omkring (eller cykla ...) vilket gör att man tar sig mer tid att kanske besöka de affärer som ligger längs gatan. Malmös livaktigaste affärsstråk ligger just kring gågatorna. Övriga gator brukar man inte vandra på om man inte har ett specifikt ärende.
Ett par exempel: Stora Nygatan är en liten och trång gata med dubbelriktad biltrafik. Den vandrade jag på enbart när jag hade ärende till Mattons konstnärsaffär. Nu är den affärens saga all, och jag går där ALDRIG längre.
Likadant Östergatan - Östra Förstadsgatan. Att vandra där gör man enbart om man har ärende till Nisses Herrmode eller Byggfabrikens fina affär. Flanera där? Aldrig.
Så de belackare som hävdade att om man inte kan köra bild fram till dörren till en affär så dör affären fick hacka i sig att det är precis tvärtom.
Här har vi oerhört mycket mera att göra i Sverige. Det fanns en liknande debatt i Helsingborg för några år sedan, då man ville begränsa biltrafiken längs stråket Järnvägsgatan - Drottninggatan. Man förlorade kampen. Och detta genomfartsstråk är en effektiv mur för gångtrafikanter mellan det gamla centrum och kvarteren längs med den gamla Färjestationen, som f ö fick flyttas pga starkare ekonomiska intressen, och ned mot vattnet.
Stadens styrande, liksom landets dito, tycks leva i en ständig 50-talsvision om "bilar överallt, och andra får anpassa sig därefter". Eller maximal frihet för bilismen. Det går ju inte att förneka att det finns politiska förespråkare för exakt just detta. Tyvärr. Och det är just det gammaldags bakåtsträvandet jag ville jämföra med DDR. Som bakom en "socialistisk" fasad var ett oerhört konservativt samhälle, liksom alla kommunistregimer i öst utvecklade sig till.
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Johan!
Vi får nog "agree to disagree" om Din DDR-liknelse. Den köper jag inte!![[JC_doubledown.gif]](./images/smilies/JC_doubledown.gif "Tummen ner")
Skulle vara intressant med en källa till Din uppgift att handelns omsättning ökar när man inför gågator! Det verkar inte gälla i Helsingborg...
Vad det gäller exemplet Helsingborg håller jag inte heller med Dig om att Järnvägsgatan/Drottningatan är en "mur". Det går alldeles utmärkt att passera över gatan på tillräckligt många ljusreglerade (=säkra) övergångsställen. Efter ombyggnaden till (i princip) enfilig gata i respektive riktning så har trafiken också strypts en del.
Tillsammans med ett minskat antal parkeringsplatser har trafikregleringen minskat trafiken så mycket att vi kan konstatera att varje år försvinner ett par butiker från Sveriges första gågata; Kullagatan. T.om. stora kedjor som Åhlens, H&M, Stadium, Hemtex och Clas Olsson har lagt ned i city. Istället tvingas man ta sig till Väla för att handla. T.o.m. livsmedelsbutiker är det ont om, om man undantar små kvartersbutiker med höga priser. Skall man handla till vettiga livsmedelspriser får man ta sig två till fem kilometer utanför centrum, till ICA MAXI, COOP eller Willys.
I praktiken leder det här till en form av segregering. De som bor i stadskärnan kan uppskatta minskad trafik och ett "pitoreskt" centrum, till priset av (relativt) minskat serviceutbud, medan de som bor i stadens ytterområden eller på landsbyggden motas bort från centrum och hänvisas till köpladorna utanför. Man reser inte in till stadskärnan om man kan undvika det. Allt medan handlarna i stadskärnan (i alla fall i Helsingborg) klagar på minskad omsättning eller lägger ned/flyttar verksamheten.
Det hela är ett komplext problem, och det är svårt att hitta en kompromiss som tilltalar alla. Utbyggd kollektivtrafik och cykelbanor kan underlätta en del, men det löser inte situationen för alla. För många är enda vettiga alternativet bilen. Det vittnar inte minst en del insändare i HD om, där bussar dras in eller busslinjer ändras så att t.ex. pensionärerna på Slottshöjden (i Helsingborg) inte längre kan ta sig till centrum på ett vettigt sätt. Och några nya spårvägslinjer lär vi nog inte se heller.
Så bilen har en viktig transportuppgift i vårt samhälle antingen man gillar det eller ej. Så järnvägintresserade vi är...
My two cents / Per N
Vi får nog "agree to disagree" om Din DDR-liknelse. Den köper jag inte!
Skulle vara intressant med en källa till Din uppgift att handelns omsättning ökar när man inför gågator! Det verkar inte gälla i Helsingborg...
Vad det gäller exemplet Helsingborg håller jag inte heller med Dig om att Järnvägsgatan/Drottningatan är en "mur". Det går alldeles utmärkt att passera över gatan på tillräckligt många ljusreglerade (=säkra) övergångsställen. Efter ombyggnaden till (i princip) enfilig gata i respektive riktning så har trafiken också strypts en del.
Tillsammans med ett minskat antal parkeringsplatser har trafikregleringen minskat trafiken så mycket att vi kan konstatera att varje år försvinner ett par butiker från Sveriges första gågata; Kullagatan. T.om. stora kedjor som Åhlens, H&M, Stadium, Hemtex och Clas Olsson har lagt ned i city. Istället tvingas man ta sig till Väla för att handla. T.o.m. livsmedelsbutiker är det ont om, om man undantar små kvartersbutiker med höga priser. Skall man handla till vettiga livsmedelspriser får man ta sig två till fem kilometer utanför centrum, till ICA MAXI, COOP eller Willys.
I praktiken leder det här till en form av segregering. De som bor i stadskärnan kan uppskatta minskad trafik och ett "pitoreskt" centrum, till priset av (relativt) minskat serviceutbud, medan de som bor i stadens ytterområden eller på landsbyggden motas bort från centrum och hänvisas till köpladorna utanför. Man reser inte in till stadskärnan om man kan undvika det. Allt medan handlarna i stadskärnan (i alla fall i Helsingborg) klagar på minskad omsättning eller lägger ned/flyttar verksamheten.
Det hela är ett komplext problem, och det är svårt att hitta en kompromiss som tilltalar alla. Utbyggd kollektivtrafik och cykelbanor kan underlätta en del, men det löser inte situationen för alla. För många är enda vettiga alternativet bilen. Det vittnar inte minst en del insändare i HD om, där bussar dras in eller busslinjer ändras så att t.ex. pensionärerna på Slottshöjden (i Helsingborg) inte längre kan ta sig till centrum på ett vettigt sätt. Och några nya spårvägslinjer lär vi nog inte se heller.
Så bilen har en viktig transportuppgift i vårt samhälle antingen man gillar det eller ej. Så järnvägintresserade vi är...
My two cents / Per N
Senast redigerad av Per N den 23 jun 2023, 01:01, redigerad totalt 1 gånger.
-
Johan Molin
- Inlägg: 19963
- Blev medlem: 28 dec 2011, 19:49
- Ort: Moth Virgin
- Kontakt:
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Helsingborg är måhända ett dåligt exempel eftersom den verkliga muren är ju Landborgen ...
Men det lär finnas en hel del inte minst utländsk erfarenhet att gång- och cykelgator även blir attraktiva affärsgator. Titta t ex på Youtube-kanalen "Not Just Bikes". Presentatören är mycket intitierad, och det här blev faktum i ett antal europeiska städer, inte bara Amsterdam där han och hans familj numera bor.
Att affärsverksamheten blir problematisk i Helsingborgs centrum är kanske inte så konstigt. Nästan ingenstans finns parkeringar för mer än max två timmar. Och lokaltrafiken är rätt undermålig jämfört med t ex Malmö. Busstrafiken är 2 - 3 gånger så tät i Malmö.
Och som sagt, Helsingborg är inte världens allra mest lättforcerade cykelstad. Dessutom betydligt mer utspridd geografiskt. Malmö är en mer "kompakt" stad av centraleuropeiskt mönster. Hela topografin och historiken kring stadsutvecklingen i Helsingborg missgynnar i praktiken mitt resonemang. Men det är inte så många städer i Sverige som har just en liknande topografi. Jönköping - Huskvarna är det närmaste exemplet jag kan komma på som jag känner till (tämligen väl ...).
När det gäller DDR så har jag en känsla av att vi pratar förbi varandra. Vi får väl sätta oss ner tillsammans med en falska vin och reda ut begreppen!
Men det lär finnas en hel del inte minst utländsk erfarenhet att gång- och cykelgator även blir attraktiva affärsgator. Titta t ex på Youtube-kanalen "Not Just Bikes". Presentatören är mycket intitierad, och det här blev faktum i ett antal europeiska städer, inte bara Amsterdam där han och hans familj numera bor.
Att affärsverksamheten blir problematisk i Helsingborgs centrum är kanske inte så konstigt. Nästan ingenstans finns parkeringar för mer än max två timmar. Och lokaltrafiken är rätt undermålig jämfört med t ex Malmö. Busstrafiken är 2 - 3 gånger så tät i Malmö.
Och som sagt, Helsingborg är inte världens allra mest lättforcerade cykelstad. Dessutom betydligt mer utspridd geografiskt. Malmö är en mer "kompakt" stad av centraleuropeiskt mönster. Hela topografin och historiken kring stadsutvecklingen i Helsingborg missgynnar i praktiken mitt resonemang. Men det är inte så många städer i Sverige som har just en liknande topografi. Jönköping - Huskvarna är det närmaste exemplet jag kan komma på som jag känner till (tämligen väl ...).
När det gäller DDR så har jag en känsla av att vi pratar förbi varandra. Vi får väl sätta oss ner tillsammans med en falska vin och reda ut begreppen!
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Bäste Johan!
Du vill uppenbarligen inte backa från uttalandet att "vi lever i ett gammaldags DDR i Sverige", ett påstående som jag uppfattar som väl magstarkt.
Även om jag uppskattar fredsinviten så ber jag att få ta en "rain check". Vinflaskan gör nog bättre nytta vid ett nytt fartygsbygge! Lycka till med det och vidare öden i Din version av västra Östergötland!
/ Per N
Du vill uppenbarligen inte backa från uttalandet att "vi lever i ett gammaldags DDR i Sverige", ett påstående som jag uppfattar som väl magstarkt.
Även om jag uppskattar fredsinviten så ber jag att få ta en "rain check". Vinflaskan gör nog bättre nytta vid ett nytt fartygsbygge! Lycka till med det och vidare öden i Din version av västra Östergötland!
/ Per N
-
Johan Molin
- Inlägg: 19963
- Blev medlem: 28 dec 2011, 19:49
- Ort: Moth Virgin
- Kontakt:
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Tack Per!
Ja, det är ju inte farligt att ha olika åsikter. Jag uppskattar diskussionen mycket i vilket fall som helst!
Ja, det är ju inte farligt att ha olika åsikter. Jag uppskattar diskussionen mycket i vilket fall som helst!
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
Det här med bil i staden är intressant. Jag har sedan 2012 haft tjänstebilar, jag kör periodvis mycket i arbetet och det fungerar inte med kollektivtrafik. Den sista tjänstebilen plockade jag ut senhösten 2018.
2021 flyttade jag in till stadskärnan i Linköping, från ett område som låg i kanten av Linköping. Närmaste parkering att ställa bilen på låg nästan en kilometer bort, ganska nära mitt arbete. Efter några månader insåg jag att jag knappt körde några stäckor alls, privat. 10-15 mil i månaden kanske. Men bilen kostar även om den inte körs, parkering kostar, servicar ska göras, det brukar bli nån besiktning innan den säljs till Kvarndammen etc. -"Nä, jag gör mig av med bilen" tänkte jag, så när den närmade sig tre år, hösten 2021, så tänkte jag att jag struntar i det där med bil, och blir medlem i Volvo-on-Demand. Jag gav det ett halvår.
Det visade sig vara bland det bästa jag har gjort. Ska jag köra i jobbet får arbetsgivaren hyra en bil åt mig. Ska jag köra privat, så bokar jag en Volvo-on-demand i en telefonapp.
Jag har 6 bilar inom 250 meters radie hemifrån. Städade, servade, något år gamla max. XC40 eller V60, laddhybrider eller diesel. Jag har för mig att det kostar 85:-/timme och 2 kr/km vilket jag först tyckte lät dyrt, MEN visat sig, med mitt körmönster, att jag kunnat sänka mina bilkostnader med 60-75%. Bränsle/el ingår i kilometeravgiften.
Medlemspris o VoD är knappa 400 kr/månad, då har man lite fördelar med återbetalning om resan tar mindre tid än väntat, företräde till bokningar m.m.
Jag är helnöjd. Dessutom fick jag tillbaka bortåt 70 000 när den sista tjänstebilen såldes (3 år gamla dieslar, välskött lågmilare, betalade man skamlöst bra för, de faller utanför bonus-malus-vansinnet).
2021 flyttade jag in till stadskärnan i Linköping, från ett område som låg i kanten av Linköping. Närmaste parkering att ställa bilen på låg nästan en kilometer bort, ganska nära mitt arbete. Efter några månader insåg jag att jag knappt körde några stäckor alls, privat. 10-15 mil i månaden kanske. Men bilen kostar även om den inte körs, parkering kostar, servicar ska göras, det brukar bli nån besiktning innan den säljs till Kvarndammen etc. -"Nä, jag gör mig av med bilen" tänkte jag, så när den närmade sig tre år, hösten 2021, så tänkte jag att jag struntar i det där med bil, och blir medlem i Volvo-on-Demand. Jag gav det ett halvår.
Det visade sig vara bland det bästa jag har gjort. Ska jag köra i jobbet får arbetsgivaren hyra en bil åt mig. Ska jag köra privat, så bokar jag en Volvo-on-demand i en telefonapp.
Jag har 6 bilar inom 250 meters radie hemifrån. Städade, servade, något år gamla max. XC40 eller V60, laddhybrider eller diesel. Jag har för mig att det kostar 85:-/timme och 2 kr/km vilket jag först tyckte lät dyrt, MEN visat sig, med mitt körmönster, att jag kunnat sänka mina bilkostnader med 60-75%. Bränsle/el ingår i kilometeravgiften.
Medlemspris o VoD är knappa 400 kr/månad, då har man lite fördelar med återbetalning om resan tar mindre tid än väntat, företräde till bokningar m.m.
Jag är helnöjd. Dessutom fick jag tillbaka bortåt 70 000 när den sista tjänstebilen såldes (3 år gamla dieslar, välskött lågmilare, betalade man skamlöst bra för, de faller utanför bonus-malus-vansinnet).
Re: Freiburg in Breisgau – ett föredöme!
@Per N.
Det låter som Linköping, som är något, men inte mycket större än Hbg. Innerstaden är till stor del stängd för privatbilism, det är dock mycket trafik med bussar, taxi, varubilar m.m. så de eventuella fördelar man har med minskad trafik uteblir. Hyfsad kollektivtrafik finns, den täcker hela Östergötlands lån (inkl pendeltågtrafik i form av ett gigantist Y, med Motala i det övre vänstra hörnet, Norrköping i det högra, Tranås i botten, och Mjölby där allt hänger samman). De stora städerna är Norrköping och Linköping, runt 150 000 invånare vardera.
Båda "storstäderna" (nåja) har stora köpcentrum utanför stadskärnorna, Ingelsta resp. Tornby. De stora varuhusen i resp. centrum har lagt ner - Domus i Norrköping heter numera Domino och är en massa småbutiker, Linden i Norrköping, där Åhléns dominerade har genomgått samma förvandling, och det har även Gränden, f.d. Domus, i Linköping.
I dessa s.k. Gallerior finns idag H&M, Dressman, MQ, nån enklare sushi- eller pizzarestaurang, Skopunkten, Kjell & Co, Teknikmagasinet. Vad man aldrig hittar i centrum är
järnaffärer, bygg & färghandlare, hemelektronik undantaget väldigt exklusiva märken (Hi-Fi Huset ligger i kvarteret jag bor i), vitvaror m.m. på det sätt som fanns förr. Du kommer inte åt med bil om du ska handla. Man storhandlar inte i innerstan av samma anledning, och dagligvarubutikerna är ganska få. Att folk skulle ta bussen för att handla ett kylskåp, fyra kassar mat eller två hinkar väggfärg säger sig självt att det inte fungerar. I slutändan har vi begåvats med innerstäderna fyllda av krogar, många med väldigt kort livslängd som konkar när momsen ska in, SF Filmstaden, några specialbutiker. Servicenivån fungerar men den är inte var den har varit. Jag storhandlar fortfarande med bil, poolbil, ute på ICA Maxi Tornby när jag behöver, jag springer inte ner på ICA Supermarket 150 meter bort om jag ska handla mycket. Innerstäderna är inte bara ett bilfritt Skansen för människor utifrån som kommer på besök och inte tycker om trafik (vilket som sagt finns ändå) på sitt helgbesök på Pinxhos eller SF Filmstaden, det bor och arbetar människor här också.
Jag skulle för övrigt inte vilja bo i innerstaden med småbarn, här finns det ingenstans de kan leka. S:t Larsgatan är hårt trafikerad och livsfarligt TROTS att den är avstängd för privatbilar.
Det låter som Linköping, som är något, men inte mycket större än Hbg. Innerstaden är till stor del stängd för privatbilism, det är dock mycket trafik med bussar, taxi, varubilar m.m. så de eventuella fördelar man har med minskad trafik uteblir. Hyfsad kollektivtrafik finns, den täcker hela Östergötlands lån (inkl pendeltågtrafik i form av ett gigantist Y, med Motala i det övre vänstra hörnet, Norrköping i det högra, Tranås i botten, och Mjölby där allt hänger samman). De stora städerna är Norrköping och Linköping, runt 150 000 invånare vardera.
Båda "storstäderna" (nåja) har stora köpcentrum utanför stadskärnorna, Ingelsta resp. Tornby. De stora varuhusen i resp. centrum har lagt ner - Domus i Norrköping heter numera Domino och är en massa småbutiker, Linden i Norrköping, där Åhléns dominerade har genomgått samma förvandling, och det har även Gränden, f.d. Domus, i Linköping.
I dessa s.k. Gallerior finns idag H&M, Dressman, MQ, nån enklare sushi- eller pizzarestaurang, Skopunkten, Kjell & Co, Teknikmagasinet. Vad man aldrig hittar i centrum är
järnaffärer, bygg & färghandlare, hemelektronik undantaget väldigt exklusiva märken (Hi-Fi Huset ligger i kvarteret jag bor i), vitvaror m.m. på det sätt som fanns förr. Du kommer inte åt med bil om du ska handla. Man storhandlar inte i innerstan av samma anledning, och dagligvarubutikerna är ganska få. Att folk skulle ta bussen för att handla ett kylskåp, fyra kassar mat eller två hinkar väggfärg säger sig självt att det inte fungerar. I slutändan har vi begåvats med innerstäderna fyllda av krogar, många med väldigt kort livslängd som konkar när momsen ska in, SF Filmstaden, några specialbutiker. Servicenivån fungerar men den är inte var den har varit. Jag storhandlar fortfarande med bil, poolbil, ute på ICA Maxi Tornby när jag behöver, jag springer inte ner på ICA Supermarket 150 meter bort om jag ska handla mycket. Innerstäderna är inte bara ett bilfritt Skansen för människor utifrån som kommer på besök och inte tycker om trafik (vilket som sagt finns ändå) på sitt helgbesök på Pinxhos eller SF Filmstaden, det bor och arbetar människor här också.
Jag skulle för övrigt inte vilja bo i innerstaden med småbarn, här finns det ingenstans de kan leka. S:t Larsgatan är hårt trafikerad och livsfarligt TROTS att den är avstängd för privatbilar.