Excuse my ignorance
Så här löd kolumnen av
Josefin Holmström
Publicerad 2020-01-30 i SvD
”The tranquil consciousness of an effortless superiority”, på svenska ungefär ”den trygga vetskapen om att besitta en okonstlad överlägsenhet”. Så beskrev den brittiske premiärministern H. H. Asquith en Balliolmans sinnelag.
Balliol, det är Oxfordcolleget där Boris Johnson en gång studerade klassisk litteratur, och det är platsen som var mitt hem i fyra år. I en text om brexit och de tongivande politiker som bråkat mest om saken undrar Robert Peston, skribent i The Spectator, om det inte är Balliol vi ska beskylla för allt som just nu pågår i Storbritannien. Därifrån kommer nämligen några av de mest tongivande brittiska politikerna.
Balliolmännen – och kvinnorna – med sitt rättspatos, sin debattiver, men framförallt just den där okonstlade överlägsenheten, vad manualer för italienska hovmän brukade kalla sprezzatura. Ett slags lätt överklassig nonchalans, helt enkelt.
De var artiga unga män, världsvana, de visste hur man skulle föra sig.
I England förfasar sig många människor över Boris Johnsons person. De förstår sig inte på honom, de tycker att han är opålitlig och arrogant, och kanske också inkompetent. Det har jag aldrig tyckt – jag har träffat för många Borisar för att orka så mycket som höja på ögonbrynen.
De vandrade runt överallt på Balliol och i hela Oxford, glatt visslande och svingande ett paraply från Savile Row, just hemkomna från en skidresa eller bildningsresa eller från den skotska ripjakten. Och för det mesta tyckte jag om dem, dessa Etongossar (för oftast kom de direkt från Eton).
De var artiga unga män, världsvana, de visste hur man skulle föra sig. De drog ut stolen åt när man skulle sätta sig och om ens mat dröjde för länge vid festmiddagarna gick de iväg för att se efter vad som hänt. De kunde konversera fritt och ledigt om utrikespolitik, klassisk musik, världslitteratur och i vilken ordning man borde besöka italienska kulturstäder (jag kommer aldrig ihåg om det var Florens eller Venedig först).
Samtidigt kunde de kosta på sig att vara excentriska och flamboyanta, bära lila silkesskjortor, bli stupfulla, inte dyka upp i tid till lektionerna. De var inte rädda för någonting. De hade inte uppfostrats till att vara rädda.
Det där med att vara orädd satt i. ”Ni är eliten”, sade min rektor i sitt första tal till de nya kandidatstudenterna. Vi satt andäktigt tysta med våra höjda portvinsglas. ”Ni är i toppen nu”, fortsatte han. Och det budskapet fortsatte man hamra in, trots att Balliol faktiskt ansågs som något av ett vänstercollege, ett tolerant ställe där man kunde rösta Labour. Men höger eller vänster, det var egentligen inte så viktigt. Andan var det viktiga. Sprezzaturan. Att inte bli för upprörd, inte känna för mycket, inte ens för sina studier.
Mig oroade man sig för eftersom jag hade en alltför strikt protestantisk arbetsmoral, och för att jag inte tyckte om att dricka med de andra eleverna. Mina lärare tyckte att jag borde ta ett glas vin och slappna av.
Det hände att Boris Johnson kom på tal. Man var liksom lite stolt över honom, Balliolalumn som han var. Han hade varit med i det ökända manliga dryckessällskapet The Bullingdon Club, och det sades att han brukade klättra över muren till granncolleget Trinity, vilket man inte fick.
Han är av en särskild sort, på utdöende även i England: intelligent överklass som sällan skyltar med sin intelligens, som tar livet med ro, som har tid med ett glas konjak och ett samtal om Sparta.
Det var mycket man inte fick göra, och som colleget eller universitetet kunde straffa och bötfälla en för, men som ändå inte skulle hindra en politisk karriär. Kanske tvärtom. Det var som om de nattliga drabbningarna och det allmänna kaoset förberedde denna unga brittiska elit för de toppjobb de ofrånkomligen skulle komma att få.
De var smarta, visst, men det var inte den politiska filosofin de skrev tentor i som var fostrande, det var själva systemet: att behöva krångla sig ur en besvärlig situation, att charma auktoritetsfigurer, att förklara varför man inte skrivit klart sin uppsats. Eller att skriva klart den bakfull och släta över de värsta misstagen med snyggt formulerade killgissningar och retoriska figurer.
Nej, jag kan inte ogilla Boris Johnson. Han är av en särskild sort, på utdöende även i England: intelligent överklass som sällan skyltar med sin intelligens, som tar livet med ro, som har tid med ett glas konjak och ett samtal om Sparta. Även när hela världen tycks brinna runt omkring dem.
Kanske är det därför Johnson till slut lyckats med det ingen annan klarat av, att baxa igenom Brexit – för att det liksom inte fanns något alternativ. För att en Balliolman, på gott och ont, aldrig är rädd för det okända."
