Skåpmat för somliga, men för fullständighetens skull...
Framför galeasen ELIDA ses här stenroddarbåten BRUDEN från Jönköping. Var man misstänksam mot västgötarna som kom och sålde lingon, och fyllde sin sedan tomma krösonabåtar med 1 ton sten som barlast, så var det ett intet mot vad man ansåg om dessa farkoster och deras besättningar...
Den som besökt Gränna med dess stora kullerstenssatta torg ska veta att alla kullerstenarna är upplockade på Vätterns botten, bland annat i närheten av Omberg.
Stenroddarbåtarna var öppna förutom i för och akter, och lastades tungt med stenar som plockades upp med 6 m långa stentänger. Man vet hur båtarna såg ut, men tydligen finns inte ett enda fotografi bevarat på en
stenroddarbåt i närbild ( så dessa här publicerade fotografier är m.a.o. helt unika. Bar så ni vet! )
Här ses en av griptängerna liggande ovanpå de kullerstenarna, avsedda för någon av gatorna på Öster i Jönköping.
Stenroddarna hade sina förtöjningsplatser vid Vinterviken i Munksjön i Jönköping. Masten gick att fälla, så att man slapp betala broavgift.
Båtarnas ägare bodde i närheten av båtarnas förtöjningsplats, och yrkesstoltheten var påfallande, även om yrket – liksom att segla på Vättern överhuvudtaget inte var särskilt tryggt.
Johan Andersson, Kasper Bergstrand, Bror Falk, Lars Johan Filén (drunknad 1851), Viktor Fägersten, Anders Gustavsson, Anton Hellstrand, Anders Karlsson, Johan Karlsson, Per Adolf Lundkvist, Sven Löfgren, August och Gustav Nilsson, Per och Johannes Sandqvist och Knut Svensson är några namn jag lyckats gräva upp.
Yngve Malmquist nämner i sin bok De seglade på Vättern även familjerna Eskengren, Kindgren och Rundgren.
Likt många skutskeppare stod inte stenroddarna ut med tanken på att deras kära båtar skulle huggas upp när det var så dags. Rudolf Fägersten lät sänka sin båt i Munksjön när han själv blev för gammal för att fortsätta i yrket, och brukade ses vandra ut på bryggan för att skåda ut över vattnet där hans båt låg ”begravd”, till dess han dog år 1913. Sjön fortsatte dock sysselsätta familjen, en ättling blev skeppare på jakten FRAMÅT, som i slutet av 1930-talet ofta anlöpte Hästholmen, också den i likhet med ANNA som ni redan sett bild på, hämta massaved till Munksjös fabriker i Jönköping.
I slutet av 1890-talet förbjöds stenplockningen, eftersom denna så småningom underminerade flera stränder, och strandbankar med uppodlad jord skred ner i vattnet.
Två båtnamn har jag funnit, dels GRODAN som havererade 1898, lastad med ved på väg från Röttle till Jönköping. Skepparen Hj. Svensson och besättningsmannen A. Lundquist lyckades överleva och bärgades av ångaren VISTA.
Den sista stenroddarbåten blev BRUDEN som på motsvarande sätt havererade utanför Jönköping i hårt väder 1921, lastad med sand. Bror Falk med besättningsmannen Knut lyckades även de rädda sig. Bror Falk hann att surra ihop en provisorisk flotte med vilken han kunde föra den icke simkunnige Knut iland. Livet till sjöss var hårt – även på en insjö som Vättern.
stiliga bilder kul att se att de går framot
det tolkas ändå på Morshyttiska 
